Examensdagen.

Här ska ni få se, när jag och mina kamrater uppträder på vår examensceremoni. Man skulle kunna kalla oss en överraskning, eftersom det var förberett, eller "inrepat" så att säga, i största hemlighet. Och sen när dagen kom var det så nervöst att det nästan hade varit att föredra att få dö, men så blev det inte. Vi klev upp och så lät det så här:

Geraldine på Aula Nordica

Jag bjuder förutom detta även på några stillbilder från den fina dagen.

Vänliga hälsningar

Ida Helleberg

Socionom

Jag tycker det smakar seger jag.

Det ska jag då säga er, att det finns starka fördelar med att vara en i grund och botten lat människa. För det är jag, helt klart. Idag till exempel; jag hade alla möjligheter att svänga förbi Ica Gourmet på min väg hem, eftersom jag precis passerade entrén. Med iddes inte. Väl hemma stod jag öga mot öga med kylen som talade till mig i klarspråk: "Ida, du måste handla". "Nej nej," hävdar jag och glider mig snyggt bort mot skafferiet. "Här," försöker jag "här finns det ju gott om mat! Kokos, gröna bönor och Finn Crisp!". Skafferiet tittar uppgivet på mig. "Gå bara och handla Ida. Du har fan ätit fika i tre dagar nu. Fika är inte mat. Och dessutom finns det inte en enda mejeriprodukt kvar längre. Grädden somnade in för två veckor sedan, kanske borde du ta hand om den. Du måste handla.". "Neeej," försöker jag desperat och sliter upp frysen. "Kolla HÄR! Ojämna skivor skinka. Det kan väl vara något?". "Det där är en råvara Ida, ingen maträtt" påpekar Frysen så där jävla viktigt. Jag orkar inte ens ta diskussionen, som jag ändå hade vunnit. "Vänta nu," säger jag och stannar upp, "vad var det du hade där bakom oliverna? Var inte det rent av en zucchini jag såg?". Kylen halar fram en stackars vindbiten mörkgrön varelse. Jag jublar och tar den i min famn. Sen går allt så snabbt att ingen förstår vad som riktigt hände. Rätt vad det är sitter jag där vid bordet med en trevlig orange sopptallrik framför mig. Innehållandes både det ena och det andra. Aldrig äter jag så kreativ mat som när jag vägrar gå de 300 meterna till min affär. Fast det där om bordet var en lögn. Jag äter alltid framför datorn när PJ inte är hemma.

Glad fredag.

Inte kan det väl bara vara PJ och jag som tycker att vår montering av julstjärnan är underhållande?

Utvärdering.

Idag har jag gjort 15 armhävningar i rad. Jag känner mig tyvärr tvingad att tillägga att det givetvis var på tårna. Besvärligt det där tycker jag. Jag vill ju för allt i världen inte riskera att någon tror att jag menar att jag gjort dem på knäna. Och genom att bekräfta att det var på tårna så utstrålar jag ju att vara av den åsikten att knäna överhuvudtaget i min värld räknas som ett alternativ. Det gör det inte. Jag följer i alla fall programmet på 100armhavningar.com eller .se och ska inom loppet av 6 veckor kunna göra 100 i en följd. Och håll nu i hatten; inledningsvis kunde jag göra 6 stycken i följd och idag: 15! Denna utveckling har skett under 1,5 veckors tid. Fortsättningen av detta följer.

I dagarna har vi haft våra sista föreläsningar på socionomprogrammet. Det är märkligt och vemodigt. Men vemod är fint, brukar jag försöka övertyga mig om. Något som varit bra är över, för att det ska vara över. Ungefär så tänker jag mig att formeln för vemod skulle kunna se ut. Och igår hade vi ett moment, jag och socionomprogrammet. "Hur ska implementeringsprocessen utvärderas?" löd frågan på powerpointen. Jag vet inte om någon annan noterade det, men jag fattade dirket; detta var inget annat än en briljant passning av självdistans till oss studenter, som en farväl-gest. Utbildningen driver med sig själv! Så snyggt och subtilt. Utvärdera en implementering, vem gör sånt? Så underbart tillkrånglat och korrekt. Fångade liksom kärnan i tänket vi inskolats i. Inte så att det är allt vi lärt oss, o nej. Jag har ju också lärt mig att ingenting är helt enkelt, helt enkelt, och att människor är sådana man ska bry sig om.

Stunden förevigad.

Felaktighet.

Fram till inte alltför länge sedan gick jag runt och trodde att man alltid var tvungen att äta jämnt antal rostade mackor. För ni vet, som regel finns det plats för 2 brödskivor i taget i brödrosten. Ibland 4. Helt orimligt antagande, jag vet. Varför skulle man tvingas till något sådant? Dessutom bygger detta specifika antagande till synes på ingenting. Ingen har nånsin påstått eller antagit det då jag hört på. Men förmodligen gick det väl i linje med det övriga spar-tänket jag, och förmodligen många med mig uppfostrats i. Inte spola i kranen medan tänderna borstas, inte hålla kylskåpsdörren öppen alltför länge medan man tänker ut fikat, gärna samåka till jobbet, inte elda och vädra på samma gång, inte diska under spolande vatten och helst inte duscha i evigheters evigheter. Jag vet i alla fall nu och sedan ett par år tillbaka att det är okej att köra en rostskåra tom, om man blygsamt vill äta 1, eller kanske drämma till med 5 mackor.

Men, det finns ingen som tycker att mitt felaktiga antagande är så underhållande som min mamma. Hon skrattar ofta och påminner mig om detta; hur kunde jag tänka så märkligt? Ja, hur. Jag vet inte om ni precis som jag ser att detta resonemang egentligen ligger helt i linje med den tidigare nämnda uppfostran. Det är ju mamma den rackarn som orsakat felaktigheten. Och hon som roas mest av den. Jag måste nog prata med henne om detta. Men inte nu. Just nu pågår en inre kamp här på dragongatan. Jag skriver PM i barnrätt men vill helst göra något helt annat, vad som helst egentligen. Duscha, köpa potatis eller åka till England, det spelar ingen roll. Men det är inte många veckor kvar av denna kamp ska jag säga er. Snart är jag socionom. Det märks inte överhuvudtaget tyvärr. Imorse klev jag till exempel upp 10.50.

Bilder, tänker jag.

Lite svårt att ta upp detta bloggeri, känner jag. Ibland när man får lite distans till saker och ting, vet ni, kan man se på det mer naket och ärligt. Det här är ju struntprat, ser jag nu när jag bläddrar igenom gångna månaders inlägg. Och ni läser det? 7 stycken, idag. Ni sju borde kanske åka bort en sväng och sen återvända hit för att inse samma sak som jag gjort. Eller gör inte det, förresten. Snälla, stanna här. Bilder, tänkte jag idag, det kanske blir lättare. Drygt 1000 ord styck, sägs det ju. Och så bildtext på det. Enkelt!

Köpt mig en micro. Jag älskar ju att googla saker, beställa, vänta och sist hämta ut. Men det här var inte alls lika roligt, faktiskt. En micro är en micro. Här är den i alla fall. Välkommen, hälsar vi alla.

Toalettklotter på skolan min. "Sluta fundera, bara gör det ." står det nederst. Fint med råd och stöd studenter emellan.

Liten rapport bara.

Nej, jag förstår inte. Hur kan jag fortfarande ha besökare? 3 på samma dag, såg jag en gång. Jag känner mig dum och ber om ursäkt för frånvaron, men livet kom emellan. Det jag vill komma till är hur som helst att jag mår bra. Jag mår bra och jag bor fint, väst istället för öst. Det är ju på gott och ont alltså att inbilla sig att saker har själ. Jag gör lätt det ju. Kan inte slänga trasiga strumpor och sover dåligt i tre nätter efter att ha besökt återvinningscentralen och tittat på gråtande soffbord med brutna framben. Ja, det har jag pratat om förut. Men, det är inte bara jävligt. När man ska ta sig igenom en jobbig flytt blir man väldigt glad när man ser att ens fina bästa saker har samlats i ett hörn och sitter och väntar på att vi ska åka. Allihopa tillsammans. Jag hade tidigare ingen aning om att det där tillsammans är man mindre ensam gällde även bland exempelvis strykbrädor. Men tydligen!