F i l é b i t a r

Examensdagen.

2012-02-01T11:08:00.008+01:00

Här ska ni få se, när jag och mina kamrater uppträder på vår examensceremoni. Man skulle kunna kalla oss en överraskning, eftersom det var förberett, eller "inrepat" så att säga, i största hemlighet. Och sen när dagen kom var det så nervöst att det nästan hade varit att föredra att få dö, men så blev det inte. Vi klev upp och så lät det så här:

Geraldine på Aula Nordica

Jag bjuder förutom detta även på några stillbilder från den fina dagen.

Vänliga hälsningar

Ida Helleberg

Socionom

Jag tycker det smakar seger jag.

2012-01-17T17:47:00.006+01:00

Det ska jag då säga er, att det finns starka fördelar med att vara en i grund och botten lat människa. För det är jag, helt klart. Idag till exempel; jag hade alla möjligheter att svänga förbi Ica Gourmet på min väg hem, eftersom jag precis passerade entrén. Med iddes inte. Väl hemma stod jag öga mot öga med kylen som talade till mig i klarspråk: "Ida, du måste handla". "Nej nej," hävdar jag och glider mig snyggt bort mot skafferiet. "Här," försöker jag "här finns det ju gott om mat! Kokos, gröna bönor och Finn Crisp!". Skafferiet tittar uppgivet på mig. "Gå bara och handla Ida. Du har fan ätit fika i tre dagar nu. Fika är inte mat. Och dessutom finns det inte en enda mejeriprodukt kvar längre. Grädden somnade in för två veckor sedan, kanske borde du ta hand om den. Du måste handla.". "Neeej," försöker jag desperat och sliter upp frysen. "Kolla HÄR! Ojämna skivor skinka. Det kan väl vara något?". "Det där är en råvara Ida, ingen maträtt" påpekar Frysen så där jävla viktigt. Jag orkar inte ens ta diskussionen, som jag ändå hade vunnit. "Vänta nu," säger jag och stannar upp, "vad var det du hade där bakom oliverna? Var inte det rent av en zucchini jag såg?". Kylen halar fram en stackars vindbiten mörkgrön varelse. Jag jublar och tar den i min famn. Sen går allt så snabbt att ingen förstår vad som riktigt hände. Rätt vad det är sitter jag där vid bordet med en trevlig orange sopptallrik framför mig. Innehållandes både det ena och det andra. Aldrig äter jag så kreativ mat som när jag vägrar gå de 300 meterna till min affär. Fast det där om bordet var en lögn. Jag äter alltid framför datorn när PJ inte är hemma.

Glad fredag.

2011-12-09T13:06:00.004+01:00

Inte kan det väl bara vara PJ och jag som tycker att vår montering av julstjärnan är underhållande?

Utvärdering.

2011-12-07T00:02:00.007+01:00

Idag har jag gjort 15 armhävningar i rad. Jag känner mig tyvärr tvingad att tillägga att det givetvis var på tårna. Besvärligt det där tycker jag. Jag vill ju för allt i världen inte riskera att någon tror att jag menar att jag gjort dem på knäna. Och genom att bekräfta att det var på tårna så utstrålar jag ju att vara av den åsikten att knäna överhuvudtaget i min värld räknas som ett alternativ. Det gör det inte. Jag följer i alla fall programmet på 100armhavningar.com eller .se och ska inom loppet av 6 veckor kunna göra 100 i en följd. Och håll nu i hatten; inledningsvis kunde jag göra 6 stycken i följd och idag: 15! Denna utveckling har skett under 1,5 veckors tid. Fortsättningen av detta följer.

I dagarna har vi haft våra sista föreläsningar på socionomprogrammet. Det är märkligt och vemodigt. Men vemod är fint, brukar jag försöka övertyga mig om. Något som varit bra är över, för att det ska vara över. Ungefär så tänker jag mig att formeln för vemod skulle kunna se ut. Och igår hade vi ett moment, jag och socionomprogrammet. "Hur ska implementeringsprocessen utvärderas?" löd frågan på powerpointen. Jag vet inte om någon annan noterade det, men jag fattade dirket; detta var inget annat än en briljant passning av självdistans till oss studenter, som en farväl-gest. Utbildningen driver med sig själv! Så snyggt och subtilt. Utvärdera en implementering, vem gör sånt? Så underbart tillkrånglat och korrekt. Fångade liksom kärnan i tänket vi inskolats i. Inte så att det är allt vi lärt oss, o nej. Jag har ju också lärt mig att ingenting är helt enkelt, helt enkelt, och att människor är sådana man ska bry sig om.

Stunden förevigad.

Felaktighet.

2011-11-29T14:53:00.004+01:00

Fram till inte alltför länge sedan gick jag runt och trodde att man alltid var tvungen att äta jämnt antal rostade mackor. För ni vet, som regel finns det plats för 2 brödskivor i taget i brödrosten. Ibland 4. Helt orimligt antagande, jag vet. Varför skulle man tvingas till något sådant? Dessutom bygger detta specifika antagande till synes på ingenting. Ingen har nånsin påstått eller antagit det då jag hört på. Men förmodligen gick det väl i linje med det övriga spar-tänket jag, och förmodligen många med mig uppfostrats i. Inte spola i kranen medan tänderna borstas, inte hålla kylskåpsdörren öppen alltför länge medan man tänker ut fikat, gärna samåka till jobbet, inte elda och vädra på samma gång, inte diska under spolande vatten och helst inte duscha i evigheters evigheter. Jag vet i alla fall nu och sedan ett par år tillbaka att det är okej att köra en rostskåra tom, om man blygsamt vill äta 1, eller kanske drämma till med 5 mackor.

Men, det finns ingen som tycker att mitt felaktiga antagande är så underhållande som min mamma. Hon skrattar ofta och påminner mig om detta; hur kunde jag tänka så märkligt? Ja, hur. Jag vet inte om ni precis som jag ser att detta resonemang egentligen ligger helt i linje med den tidigare nämnda uppfostran. Det är ju mamma den rackarn som orsakat felaktigheten. Och hon som roas mest av den. Jag måste nog prata med henne om detta. Men inte nu. Just nu pågår en inre kamp här på dragongatan. Jag skriver PM i barnrätt men vill helst göra något helt annat, vad som helst egentligen. Duscha, köpa potatis eller åka till England, det spelar ingen roll. Men det är inte många veckor kvar av denna kamp ska jag säga er. Snart är jag socionom. Det märks inte överhuvudtaget tyvärr. Imorse klev jag till exempel upp 10.50.

Bilder, tänker jag.

2011-10-13T23:05:00.004+02:00

Lite svårt att ta upp detta bloggeri, känner jag. Ibland när man får lite distans till saker och ting, vet ni, kan man se på det mer naket och ärligt. Det här är ju struntprat, ser jag nu när jag bläddrar igenom gångna månaders inlägg. Och ni läser det? 7 stycken, idag. Ni sju borde kanske åka bort en sväng och sen återvända hit för att inse samma sak som jag gjort. Eller gör inte det, förresten. Snälla, stanna här. Bilder, tänkte jag idag, det kanske blir lättare. Drygt 1000 ord styck, sägs det ju. Och så bildtext på det. Enkelt!

Köpt mig en micro. Jag älskar ju att googla saker, beställa, vänta och sist hämta ut. Men det här var inte alls lika roligt, faktiskt. En micro är en micro. Här är den i alla fall. Välkommen, hälsar vi alla.

Toalettklotter på skolan min. "Sluta fundera, bara gör det ." står det nederst. Fint med råd och stöd studenter emellan.

Liten rapport bara.

2011-10-05T22:08:00.005+02:00

Nej, jag förstår inte. Hur kan jag fortfarande ha besökare? 3 på samma dag, såg jag en gång. Jag känner mig dum och ber om ursäkt för frånvaron, men livet kom emellan. Det jag vill komma till är hur som helst att jag mår bra. Jag mår bra och jag bor fint, väst istället för öst. Det är ju på gott och ont alltså att inbilla sig att saker har själ. Jag gör lätt det ju. Kan inte slänga trasiga strumpor och sover dåligt i tre nätter efter att ha besökt återvinningscentralen och tittat på gråtande soffbord med brutna framben. Ja, det har jag pratat om förut. Men, det är inte bara jävligt. När man ska ta sig igenom en jobbig flytt blir man väldigt glad när man ser att ens fina bästa saker har samlats i ett hörn och sitter och väntar på att vi ska åka. Allihopa tillsammans. Jag hade tidigare ingen aning om att det där tillsammans är man mindre ensam gällde även bland exempelvis strykbrädor. Men tydligen!

Inget drama, bara sorg.

2011-07-20T00:30:00.004+02:00

Detta kära ni, är ingen filébit. Detta är slamsor och senor och brosk och slaskiga inälvor. Äckliga besvärliga bitar som också måste få ingå. Håkan och jag ska flytta ifrån varandra, är bestämt. Så svårt och sorgligt och samtidigt så oundvikligt. Livet är en knepig period.

Pling-pling.

2011-05-25T21:35:00.003+02:00

Detta mina vänner är för mig den stora skenhelighetens tid på året. Idag har jag spelat psalmer under min disksession och fått små tårar i ögonen. Det är givetvis inte vilka psalmer som helst som duger till, nej, det är idel skolavslutningspsalmer som gäller. Den blomstertid och den vänliga grönskan. Det är få saker som kan få mig så skör och gråtmild som dessa bitar. Eller mja, få och få. Lägger man bara rätt stämning i saker kan jag bli gråtmild av det mesta. OS-krönikor eller Norrbyskärs storhetstid, det spelar mindre roll. Nåväl, nu är det hur som helst sommarlov för min del. Jag tror jag ska ägna det åt att cykla. Jo, så får det bli. Bara cykla på min nya cykel. Blir det inte långtråkigt det? undrar ni. Jo, svarar jag, men nästa sommar gör jag ju något annat.

En sådär start.

2011-05-11T21:32:00.000+02:00

Tur att dagen blev bättre än den inledningsvis gav sken av att bli. När jag imorse klev ut genom lägenhetsdörren möttes jag av mina trosor hängandes i trapphuset. En snäll granne hade noggrant hängt upp dem efter att Skithåkan visst tappat dem på väg från tvättstugan igår kväll. Klockan var så där lagom 8.30 och morgonströmmen av hyresgäster borde precis ha passerat förbi. Tråkigt att behöva flytta, kände jag spontant, jag som trivts så bra här. Håkan sa ingenting eftersom han dubbelvikt av skratt hade svårt att ens få luft.

En stor glädje och en liten sorg.

2011-05-02T20:00:00.004+02:00

Jag har varit i Göteborg jag. Bästa bästa Göteborg hos bästa bästa syster och Christian. Jag hade det så himla bra! Klev upp på morgonkvisten och vinkade av systern till skolan och åt sedan lyxig frukost (ibland gubbröra och ibland rabarbermarmelad), lyssnade på P1 och tittade på människorna som gick förbi utanför fönstret. Efter det gjorde jag mig i ordning och funderade på vad jag var mest sugen på att göra av dagen. Ibland var jag förresten tvungen att gå tillbaka till fönstret för att förstå hur jag skulle klä mig. Var det vår eller sommar? Det visade sig att det sällan eller aldrig fanns en konsensus i hur människor klär sig - nästan alla varianter fanns representerade. Detta förstod jag måste innebära att många klätt sig fel. Och tänk alltså, vad farligt det är att grunda sin påklädning på ingenting. Det kan få minst en handfull fönstertittande människor att klä sig lika fel den dagen, om det är fel.

Nog om det. Sen köpte jag kläder, åt picnic i park, åkte spårvagn, gick på promenader, outletbutiker och muséer. Allt enligt plan! Jag vill bara nämna det jag i tidigare inlägg inte kalkylerat med; muséebesök går hiskeligt snabbt då man är ensam. Det är nästan som att det saknas en dimension, ingen att förundras eller uttråkas tillsammans med. Stadsmuséet var ett undantag - där läste jag på alla lappar och tittade på alla föremål. Det sista muséet, den sjöhistoriska varianten, betade jag av på rekordtid. Gick dessutom igenom 1600-talet baklänges utan att göra något åt det. När det var färdigt gick jag ner till kaféet och fikade i kvällssolen. Detta för att det var precis så som jag ville ha det just då, inget kompromissande krävdes. Lite muséum, mycket fika. Inget fel med det. På kvällarna fick jag umgås med mitt fina värdpar. Ibland blev det restaurang, ibland teater och ibland upptåg.

Här hemma väntade Håkan tillsammans med avloppsbekymmer. Håkan var betydligt trevligare att återse, avloppet mindre. Vaktmästaren kom hit idag och försökte ordna, men misslyckades. Imorgon kommer ett VVS-gäng och tar vid. Detta betyder att vi inte riktigt kan använda köket ikväll. Med detta som bakgrund bestämde Håkan och jag oss för att köpa hem valfri hämtmat. Alla fick äta precis vad de önskade. Så här i skrift ser det visserligen märkligt ut, men jag valde Coops salladsbuffé. Det måste klassas som det sämsta valet sedan nittonde september ifjol - jag kunde bara inte äta upp det. Inget smakade som det skulle och räkorna var så vattniga att de inte behövde tuggas. Jag kände att jag ville gråta. Håkan förstod allvaret och försökte reda ut. "Men älskling" sa han "du kanske kan äta lite frukost? Du tycker ju om frukost? Då kan jag äta det där till lunch imorgon! Jo, ät lite frukost". Han är snäll min Håkan. Plus att han känner mig och förstod att jag verkligen kände sorg och besvikelse. Den stora valfriheten gjorde att jag gick vilse. Nu äter jag svartvinbärsfil och banan här vid min dator. Det är okej. Jag har läkt.

Satsumas och semester.

2011-04-18T21:05:00.005+02:00

Jag förstår inte riktigt vad satsumasarna gör här. Är inte det en välbehövlig höstföreteelse? Innan förtrollningen sker och höst går över till surhöst och satsumansarna förvandlas till torra clementiner? Jag bara undrar. Jag älskar ju satsumas högre än himlen och äter med glädje kilovis. Ica Maxi exempelvis, som alltid överdriver, hade lastat upp stora satsumasberg som de i princip reade ut. Fantastiskt! Men märkligt. Och jag köpte mig hes, eller hur nu ska uttrycka mig. Det var nämligen så också, att jag återigen fick följa med kära Linda och kära Daniel och handla. Då får man köpa hur många tunga saker man vill och få sig själv och samtliga satsumas skjutsade ända fram till porten. Det är förresten svårt det där när man ska tacka och säga hej för sista gången när man nått fram till punkt B. Ska man göra det innan man stänger sin bildörr, och riskera en lite pinsam stämning när man strax därefter öppnar bakluckan och plockar ut sina grejer. Hej hej, här har ni mig igen. Nej, fjanterier tänkte jag och bestämde mig för att vänta tills jag definitivt stängde bakluckan. Tyvärr visade sig Daniels bil inte ha någon koppling mellan baklucka och kupé. Det blev bara ett mimat hej och tack genom en stängd sidoruta. De vinkade glatt tillbaka, och jag tror att de förstod.

Idag har Linda och jag förresten förberett inför den avslutande och avgörande uppsatsdagen imorgon. Det är då vi får veta vad vi duger till. Sen är det påsk, och precis efter det är det semester i Göteborg. Gudars så jag längtat. Både efter semester och efter min syster, som bor där. Hon förklarade tidigt för mig att det kunde hända att hon var tvungen att jobba lite under tiden, min laboratoriumsyster. Laboratoriumsyster som i syster som jobbar i laboratoruim, inte som provrösbarn eller liknande. Nåväl, ni förstår. Systern hade varnat mig för detta och jag bestämde mig för att ordna med en vattentät B-plan, för att inte stå där ensam och sorglig på min efterlängtade semester. Istället googlade jag i sinne, allt som hade med Göteborg att göra. Från spökstadsvandringar och slottsvisningar till dryckesprovning, spårvagnsturer och fabriksförsäljning. Till sist ringde jag upp min syster och förklarade att hon inte behövde oroa sig för mig eftersom jag under veckan kommer att ha ett schema fullspäckat med bland annat den historiska barnavårdsutställningen på Stadsmuséet, djur på Universeum och promenad med springskorna i Majorna i jakten på det gamla Göteborg. Min syster blev alldeles häpen över allt roligt jag planerat och slog fast att det inte blir något jobb den veckan, detta kan man ju inte missa! Ni kan ju bara tänka er hur bra jag planerat och presenterat denna semester. Nej, nu måste jag göra några avocadomackor. Jag har råkat äta överblivet söndagsgodis sedan klockan 14 idag, och på så sätt aldrig blivit hungrig igen och därför aldrig ätit någon middag. Ett bra spartips!

Och satusmasarna på bilden har inget med texten att göra. Tror ni det så förstår ni inte vilka mängder jag nyss köpte!

Känguruforskning på morgonkvist.

2011-04-15T16:36:00.004+02:00

Vet ni hur pungdjur fungerar egentligen? Det vet nu jag, eftersom jag ägnade årets mest lediga morgon åt att forska om pungdjur, detta i ungefär en timme. Det är ju så sjukt konstigt! Kolla bara! Galet va? Det måste ju finnas enklare sätt alltså. Eller kanske inte? Jag skulle vilja se en plus och minus-lista.

Det här med känslor.

2011-04-14T10:33:00.006+02:00

Då var det över. Med hela 42 minuter tillgodo lämnades uppsatsen in. För att förstärka lättnadskänslan ytterligare packade jag väskan full av biblioteksböcker och lämnade tillbaka dem i samma veva. Känslan på vägen hem blev så himla total, extraeffekten var superlyckad. Jag gillar att ta i lite extra när det kommer till känslor, kräma på lite. Livet ska kännas. Det soliga vårvädret fyller också på idag. Men igår ikväll var känslan ändå snäppet större, lite mer innerligt än detta skådespel jag idag försökte mig på. Linda och jag avslutade våra åtta veckor med att dricka ett glas vin och skriva innehållsförteckning. Och tillochmed innehållsförteckningen förstod storheten i ögonblicket och valde bort att bråka och trilskas. Lite smågnabb var det förstås, men med glimt i ögat.

Visst känner ni förresten till den där känslan tomhet? Den där som kan infinna sig efter att man en längre period sysselsatt sig med ett projekt? Roligt eller tråkigt, viktigt eller oviktigt spelar här ingen roll. För när det till sist är över, är det ett visst mått av just tomhet som försöker göra sig hörd inombords. Det finns en fin bild som beskriver detta, och som föreställer en man som visst heter Örjan och som känner just en väldigt tomhet efter att ha sorterat färdigt hela müslipaketet. Och precis så känner jag. Jag hade som tur var långt på förhand förutsett detta och gör nu allt i min makt för att hålla fast i denna jättelättnadskänsla istället.

Alldeles strax ska jag så där jätteledigt och krystat härligt gå ut på den soliga asfaltsgården och tvätta och sedan fota min cykel som ska ersättas med en ny. Men gud, vad sorgligt det såg ut i skrift. En avskedsritual är det ju jag pratar om. Kanske ska jag försöka fälla en tår. Håkan berättade förresten häromveckan att en kollega till honom fått ett nytt barn. När jag höjde på ett ögonbryn ändrade han sig, "Okej då, ett till.". Dessutom ville han igår då vi gått och lagt oss att jag skulle fundera över när jag tänker mig att människan började skratta. Sent 1800-tal, enades vi om. Nånstans där. Okej, nu är det cykelfix! Sen går jag nog och köper müsli.

Först kaffe och sen ett barndomsminne.

2011-04-08T20:27:00.007+02:00

Ikväll är jag så trött att jag inte orkar gå till Ica Bågen och hämta ut min Tradera-vinst. Vem har jag blivit? Det är ju min favoritsysselsättning av alla sysselsättningar. Men icket. Jag bara sitter här i strumpbyxor och tröja och tittar rakt fram. Galet snyggt. Dagens outfit. Jag bestämde mig till sist ändå för att göra något av denna kväll. Kaffebryggning blev aktiviteten. Kaffe på kvällen är min favorit efter paketuthämtning. Det är som så rituellt. Jag tänker ofta på mina morföräldrar uppe i Norrbotten när jag dricker kaffe på kvällen. Det görs alltid där. Och detta är visserligen bara ett vilt antagande, men nog tror jag att det är rituellt för dem också. Man sätter sig ner och accepterar att dagen bestämt sig för att bli till kväll. Kanske inte just för att man är så där galet fikasugen.

Jag ringde efter kaffekokningen till Norrbotten för att kolla läget. Mormor hade haft en skovårdsdag. 4 par hade vårdats. Jag blev djupt imponerad och förklarade att jag aldrig nånsin hade hört något liknande tidigare. Mormor var också imponerad över sin bedrift och förklarade att det var första gången. Skovårdsdag, jag har aldrig tidigare skänkt fenomenet en tanke.

Jag har förresten ett väldigt tydligt tidigt barndomsminne av min mormor. Jag har tänkt lite på det nu under uppsatsskrivandet som jag tidigare redogjort för och som dessutom är orsaken till min jättetrötthet ikväll. Nåväl, i och med att vår studie baseras på återberättade minnen har vi haft anledning att läsa lite böcker om fenomenet. Hur minnen fungerar och varför man tenderar att minnas vissa saker bättre än andra, och så vidare. Minnet är som en dålig sekreterare, var det en professor som sa. Det tyckte jag var bra sagt. Något forskarkåren är relativt överrens om är hur som helst att vi tenderar att bättre minnas händelser som varit känslomässigt laddade än de som inte är det. Samma sak gäller givetvis barndomsminnen.

Och åter till min mormor och detta minne. Jag var inte alls många år och var en fin somrig dag ute och promenerade med min mormor och min syster på ön där de bor. Jag hade, vad jag förmodar, varit jätteförkyld och var därför väldigt snorig vid denna promenad. Min mormor såg att jag besvärades av snorandet och erbjöd mig att snyta mig i hennes blus. Jag minns denna situation så enormt tydligt och kanske framförallt den där känslan av att "det kan man ju inte göra". Jag vet att det i alla fall blev så, att hon torkade mitt snor med sin blus. Jag vet också att jag i mitt liv aldrig kommer att få uppleva en renare kärleksförklaring.

Observera att bilden är tagen vid ett något senare tillfälle.

Ingen kan säga att jag inte försöker.

2011-04-05T20:49:00.005+02:00

Om jag hade haft en blogg i syfte att klappa mig själv på axeln inför andra så hade jag ikväll skrivit att jag varit ute och sprungit i vårsolen. Och detta i mina fina snabba springskor. För det har jag gjort. Men eftersom jag är en sån där oerhört trevligt ödmjuk och fantastisk människa så tänker jag också tillägga att det inte hört till vanligheten, detta springbeteende. Men, jag har ju sökt med yxa och lykta efter den träningsmetod som jag ska kunna kalla för min. Det har ju gått minst sagt åt helvete för mig. Är det inte det ena så är det ju det andra. Jag vet att jag redogjort för mina misslyckanden inom gruppträningens värld. Samma gäller gymmet. Jag fokuserar lite för mycket på det faktum att jag är sämst av alla. Tyvärr.

Jag tror också att jag redogjort för den smarta lösningen jag tyckte mig hitta på detta problem: hemmaträning. Peppad bad jag min IKSU-instruktörsvän Camilla om hjälp och undrade om hon möjligen hade en DVD att låna mig. Givetvis, sa Camilla, men tillade att det kanske inte var det alldeles optimala att börja med. Äsch, rå hit, sa jag. Ungefär alltså, inte riktigt så bryskt. Väl hemma klädde jag om, styrde undan sofforna, hissade upp taklampan med en påsklämma och startade den första DVDn. Detta var DVD nummer 34 i en serie som syftade till att instruera och inspirera instruktörer. Det hela slutade med att jag satt ombytt på bänken (den undan styrda soffan) och tittade på alla de färgglatt klädda människorna som dansade så fint för mig. Nej, ingen succé. I julas fick jag en pilatesboll av Håkan. Det gick lite bättre det, men jag har inte riktigt kommit in i det ännu.

Det är nu dagens löpning kommer in i bilden - det perfekta valet för mig, insåg jag förra veckan. Jag kan springa precis med så avancerad teknik jag klarar av - och detta utan publik. Och jag vet att deltagarna på passen inte är där i egenskap av publik, men det är så jag upplever det. Glad både i hågen och i mina fräna springkläder gav jag mig idag ut för andra gången på kort tid. Jag sprang och sprang och sprang, fick mjälthugg, sprang lite till, blev trött men sprang ändå, gick ett kort tag, hoppade smidigt mellan vattenpölarna och vände till sist om och sprang nöjd hem. Jag torkar av springskorna noggrant på mattan i trapphuset och öppnar sedan lägenhetsdörren. "Vad har hänt?!" är det första jag möts av. Det är Håkan som oroligt undrar från köket. "Vaddå?" undrar jag med andan i halsen. "Ja men vad hände?" frågar Håkan igen "Varför är du hemma redan? Är du skadad?". Och plötsligt stod jag där ensam i hallen igen. Jag hörde genom dörren hur Självförtroendets snabba steg försvann ner för trappan. Det blir ingen bild på det.

Hej där ute!

2011-04-03T15:09:00.009+02:00

För jag har allt hört det ryktas om att det finns ett liv utanför uppsatsskivandet. Först var jag säker på att påståendet var ett traditionsenligt aprilskämt, men igår lördag förstod jag att det faktiskt var sant. Det är fantastiskt egentligen, hur människokroppen fungerar, att den liksom anpassar sig till de rådande förhållandena. Skaffar lungor istället för gälar då vi fick för oss att leva vårt liv på land, och utvecklar tummar för att kunna nypa ben ur fisk och skriva sms.

Nu förstår ni har det visat sig att även humorn är villig att anpassa sig till de rådande levnadsförhållandena. Ta seden dit du kommer, tänkte humorn efter 14 dagars skrivande och ställde om sig. Plötsligt framstår att kalla Ahlbergs avhandling från 2008 för "Ahlberg 1978" som ett fantastiskt roligt skämt. Och ännu mer skrattade vi när vi sökte efter en fin och lite mer vetenskaplig variant på frasen "bra förklaring", och ordbehandlingsprogrammet föreslog schyst, prima, läcker, finfin. Jag vill till och med minnas att jag grät lite av skratt. Anpassning måste vara en av våra allra viktigaste överlevnadsfunktioner. Tur det. Detta skriver jag nu helt utan att backa upp det med tidigare forskning. Det kryper lite i kroppen på mig med Linda, men vi kan bearbetat under måndagens morgonmöte.

Då och då har det under veckan ramlat in små paket och paketavier genom brevinkastet.Vår forskningsstation är nämligen belägen här hemma hos mig. Aldrig har jag blivit så glad över dom små sakerna jag får hem. Det spelar absolut ingen roll att det är självaste jaget som både betalt och valt ut sakerna. Gladast blev jag nog av dom små små bokmärkena, i form av kaniner, som skickats till mig från Hongkong. Dom livar upp tillvaron på ett alldeles lagom vis. Nu tycker förresten detta ordbehandlingsprogram att jag inte stavat Hongkong på ett riktigt sätt. Istället föreslås Honduras, Kongo, förskoning, Mongoliet. Jag tackar vänligt för hjälpen.

Och minns ni det där tyska paketet jag beställt? Det där med den fantastiska dagkrämen? Det kom i veckan. Jag vet inte om ni tänkt på det, men man känner ju sällan några lukter när man flanerar runt på internet. Dagkrämen luktar alldeles fasligt mycket, visade det sig. Visserligen gott, men för mycket. Hur ska man veta det? Och ansiktstvätten som enligt mina googlingar skulle vara helt fantastisk, visade sig också vara det - för den oljiga hyn. Jag är ju förmodligen den torraste du känner, och blev ju minst sagt besviken. Tack för den jättebra översättningen, Google translate. Handkrämen för 4 euro som också fick följa med i beställningen gjorde dock succé. Den står här vid datorn och när alla andra pauser är förbrukade, både lunch-, kiss- och kaffeaternativen, så skänker denna tub oändlig underhållning. Att smörja in händerna har aldrig varit roligare.

Jag är inte fet och inte klibbig.

2011-03-26T19:21:00.005+01:00

Konstigt det här med mat och sammanhang. Pyttipannan, den hemmaskurna, som var så god så god för någon vardag sedan smakar nu på lördagskvällen inte alls särskilt roligt längre. Det var mest näring idag. Kom på den briljanta idén att dricka ett glas vin till, för att lyfta det hela lite. Tyvärr blev resultatet motsatsen. Kontrasteffekt, kallas det nog. Nåja, snart ska jag gå på pub, med mina två Lindor. Det är viktigt det där med pub denna gång. Inte klubb, inte restaurang. Nej, pub. Det har vi kommit överrens om. Men inte Lyckselebo-pub heller. Vi ser gärna att folk gjort sig lite fina. Det är inget att hålla på att hymla kring.

Apropå att göra sig till har jag idag jagat en dagkräm över hela Umeå. Det gick dåligt. Jag är ju helt galen ibland alltså, det inser jag ju själv. Men hängivenhet, har jag valt att se det som. Har jag väl googlat fram något kan jag liksom inte bara rycka så där snyggt på axlarna och gå till Nivea-hyllan istället. Nej, La Roche Posay heter underverket och kostar 159 kr. Finns bara på apotek. Men inte apotek i Umeå.

Historien slutar med att jag beställer mig ett litet paket från en härligt tysk apotekshemsida, apo-rot.de. Så heter det. Google Chrome kände sig vilsen men försökte sitt bästa för att verka världsvan. Låtsades översätta sidan från engelska till svenska, upplyste den mig om. Men allt var fortfarande alldeles tyskt. Jag tyckte det hela kändes pinsamt å Google Chromes vägnar, och låtsades vara nöjd. I själva verket anlitade jag på sidan av Google Translate, som hjälpsamt översatte. Så gott det nu gick. "Du är inte fet inte klibbig", lät de mig slutligen veta. Nåväl, nu väntas paket! Det är en fantastisk tid, tiden mellan beställning och paket.

Söndagsrapport bara.

2011-03-20T22:42:00.005+01:00

Bästa födelsedagshelgen börjar gå mot sitt slut. Som avslutning drack Håkan och jag italiensk champagne alldeles nyss och åt fantastiskt goda kittostar. Och du din lilla sommelier, som bara inte kan låta bli att påpeka det orimliga i att kalla det italiensk champagne kan antingen maila mig eller skrika rakt ut. Det var skitgott och högtidligt. Smörgåstårtan i lördags och också skitgod. Och ni framgångsrika matskribenter som bara inte kan låta bli att påpeka det orimliga i att kalla en smörgåstårta för skitgod kan ju också maila. Jag älskar smörgåstårta! Allt gott i en storstor macka. Svårt att misslyckas var det också. Jag köpte en formfranska, klippte bort alla kanter och puzzlade ihop som bottnar. Jag insåg förresten också hur långt hela denna brödkultur fått gå. Bland det mest pinsamma man kan köpa på ett varuhus idag måste vara tamponger och formfranska. Jag kände instinktivt att jag ville gömma franskan längst ner i korgen och harkla fram en förklaring till kassörskan som jag såg inombords höjde på ögonbrynen.

Nåväl, gott och festligt blev resultatet. Sen kom fina gäster till mig från kommunens alla hörn. Gåvor fick jag också, så det stod härliga till. Inte myrra och rökelse och kan det vara russin, som traditionen bjuder, det var mer fantasifullt än så. Bland annat fick jag bidrag till mitt cykelköp som kommer att genomföras här i vår. Det känns som ett stort och vuxet köp. 25 år gammal ska jag ju föreställa. Då köper man sånt. På tisdag avgörs förresten årets skattelotteri, som jag väljer att kalla det. Eller lotteri kanske är ett lite naivt sätt att se det på, jag kan hålla med. Skatteverket ska i alla fall avgöra hur mycket vi alla är värda i år. Jag tycker att jag skött mig snyggt och hoppas hamna på plussidan.

Apropå 25-årsåldern så har jag idag putsat fönster. Det blev snyggt. Lite lite diskmedel i vattnet, tvätta med en vanlig disktrasa och torka sedan rent med tidningspapper. Klart! Inte den där skrap-varianten, det är att göra sig till tycker jag. Jag har förresten kommit fram till att jag inte längre får köpa hem diskmedel och bunkra upp, bara för att det är bra pris. Jag tror inte alls att jag sparar pengar på det. Snabbt börjar man ju ledsna på den flaska man påbörjat och längta ihjäl sig efter den där härliga Appel Blossom som står och väntar i skåpet. Ojdå, säger man för sig själv när man råkar dosera en fem sekunders-stråle diskmedel i vattnet, och därefter tar en till. Ojdå, igen. Nej, det där gynnar inte hushållsekonomin, det står redan klart. Okej, färdigrapporterat!

Rafflande lördag.

2011-03-05T21:06:00.003+01:00

Jag har jobbat alla kvällar denna vecka. Till midnatt. Detta leder förutom till fina pengar också till att man uppskattar hemmakvällar så där överdrivet mycket. Idag hade jag en helt ledig lördagskväll till mitt förfogande. Och vad väljer jag? Jo, att städa badrum och kök. Och lyssna på Spanarna i P1. Tråkig men glad, där har ni mig. När jag stod och diskade diskstället (det stämmer) hörde jag plötsligt någon skrika. Efter att ha spenderat alla veckans kvällar i missbruks-svängen gick tankarna direkt till knivslagsmål, eller dylikt. Jag tog av mig mina gula diskhandskar och gick mot vardagsrummet för att kunna spana ut genom fönstret. När jag klev in genom dörrposten såg jag direkt att det inte alls var något knivslagsmål. Det var Melodifestivalen som stod och skrek. Ge er, tänkte jag och gick tillbaka och skrubbade kakel.

Deltagare?

2011-02-28T14:08:00.008+01:00

Gott folk, jag kommer här med en liten efterlysning. Den lyder såhär:

Hej!

Linda och Ida heter vi och läser sjätte terminen på socionomprogrammet vid Umeå universitet. Vi står nu inför uppsatsskivande på C-nivå. Det vi har valt att titta på är hur föräldrar berättar för sina barn att det ska sklijas, och hur barnen upplever detta. Detta vill vi titta på ur ett retroperspektiv, dvs. låta vuxna skilsmässobarn titta tillbaka och berätta hur det var.

Mycket finns forskat och skrivet om barn i skilsmässa men knappt något om barnens perspektiv på detta - och i synnerhet inte hur man berättar för barnen. De få råd och tips som finns till föräldrar som står inför detta bygger nästan uteslutande på experters utlåtanden, barnens upplevelser kommer sällan fram. Det just du har att berätta är därför av största betydelse; både hur beskedet lades fram och hur du reagerade. Det vi önskar från dig är en kortare skriven berättelse (ca 1-2 sidor) om dina upplevelser från detta, oavsett hur gammal du då var och hur gammal du är idag. Alla uppgifter behandlas givetvis konfidentiellt och kontakten sker enkelt via mail.

Kan du tänka dig att ställa upp?

Maila för att anmäla ditt intresse och för att få vidare information: hellebergeklund@gmail.com.

Mycket tacksamma för svar!

Linda Eklund & Ida Helleberg

Som sagt - hemskt tacksamma för svar! Det är ungefär så livet ser ut just nu. Skola och jobb fyller min vardag. Inget fel med det, inte alls. Bara torrt ur ett bloggperspektiv. Men, jag kommer tillbaka! Och så här ser vårat lilla forskarlag ut, när vi låtsas leta snäckor i Ängelholm. Gulligt!

En av de få man kan lita på.

2011-02-13T19:09:00.006+01:00

Jag ber först om ursäkt för min väldiga frånvaro. Jag har helt enkelt inte haft något att komma med. Idag ska det bli ändring på detta. Jag bestämde mig för det alldeles nyss när jag satte in det skållade rågbrödet i ugnen. Jag litar inte en sekund på dig, sa jag högt för mig själv efter att vi bytt artighetsfraser och sedan stängt luckan. Rågbrödet log och vinkade glatt till mig bakom den ångade glasrutan. Jag log tillbaka och försökte mig på en tillgjord tummen-upp. Det blir fan alltid fel när jag kommer på tanken att baka bröd. Jag kan googla i timmar efter ett vattentätt brödrecept, för att tre timmar senare stå där med en hård mjölstinn brödliknande skapelse i handen. "Helvete", tänker jag följt av "aldrig igen". Men visst sitter jag där, med nya friska naiva tag en månad senare. "Hembakat bröd!", tänker jag, "det är ju både roligt och hushållsekonomiskt!". Medan timmarna och jäsprocesserna fortlöper börjar minnena av förra månadens brödbak komma tillbaka. Vem försöker jag lura? Jag bemästrar inte denna konstart.

MEN, mina vänner, det finns ett viktigt men i denna klagovisa. Ett bröd finns det, ett bröd som alltid utan undantag kliver ur ugnen med ett glatt och stolt leende. "Så här nånting?" säger fillimpan och gör en uppvisande piruett på köksgolvet. Jag klappar stormförtjust i händerna och jublar; "Ja precis så! Utmärkt!". Sen lägger sig fillimpan raklång på rygg på brödskärbrädan och efter det följer 5 fina dagar tillsammans, med långa frukostar, snabba fikan i föreläsningspauserna och sena kvällsfikan till SVT-repriser.

Det spelar liksom inte roll hur oengagerat man rör ihop smeten, resultatet blir lika bra varje gång. Inga svåra jäs- eller knådmoment där man ändå aldrig räcker till. Nej, den välvilliga fillimpan är som en snäll dagisfröken som oavsett hur ful lerfigur man skulpterat ihop utbriser "Åh, så fint! Jättebra Ida, nu sätter vi den här i ugnen.". Ja, det jag ville komma till var att jag nu vill dela med mig av denna snälla limpa till er. Det är mammas recept jag brukar följa, bakat och förändrat sedan urminnes tider. Under min uppväxt har denna limpa alltid funnits vid min sida. Det är ingen överdrift att hävda att fillimpa har haft större påverkan på mitt liv än vad bröstmjölken haft. Definitivt. Här kommer det:

Fillimpa, 2 st

1 liter filmjölk (eller fruktyoghurt eller vad man nu har hemma, så brukar mamma säga)

2 dl sirap (mörk eller bröd eller ljus)

5 tsk bikarbonat

1 tsk salt

2 dl grovt rågmjöl (eller rågsikt eller grahams eller kornmjöl eller fullkornsvete eller så)

1 ½ dl frön (solros + linfrön är ett förslag. Har du inga frön? Fyll på med en annan deciliter)

4 dl havregryn (eller müsli, eller grynblandning eller vad som finns hemma)

Och sen vetemjöl!

Blanda ihop alla torra saker (men vänta med vetemjölet!) i en bunke. Efter det, häller ni i filpaketet och sirapen och rör om. Det vi nu vill åt är att smeten ser ut som en gröt i konsistensen, ungefär. En någorlunda fast röra. Börja med vetemjöl (kanske 3-4 dl), det vill den ha. Ser det ännu inte ut som en gröt? Då är det fritt fram att chansa till det lite. Det viktiga är att inte stirra in i receptet, stirra istället ner i bunken och in i era skafferihyllor. Kanske mer havregryn? Eller bara mer av någon typ av mjöl? Jag brukar mer och mer försöka visa mig på styva linan och hälla i lite vad jag kommer över under detta avslutande moment. Hirsflingor och mer müsli, blev det sist. Så, när blandningen nu ser ut lite som en gröt häller du upp dem i två brödformar som du smort med lite smör. In i ugnen ska de sen, i 165 plusgrader. Där får de sen stå i 75 minuter. Så - klart! Och bli för all del inte rädd för de gröna prickarna. Det är solrosfröna som reagerat på bikarbonaten.

Det viktigaste med detta recept är att ge utrymme åt den så ofta undanskuffade kreativiteten. En utgångspunkt jag brukar ha när jag bakar fillimpa är att jag icket ska gå och handla. Står du i hallen och knyter skorna är du fel ute. Istället gräver man bara lite djupare i sina hyllor. Det är så väldigt förlåtande denna limpa.

Juldöden.

2011-01-14T21:48:00.005+01:00

Den kom i år också, onekligen. "Dansa ut julen" sägs de. Jag ser då ingen som dansar. Bara död, barr och gråt inombords. Och Håkan den jävlen sa under plundringen att han fått åldersnoja. "Åh, din stackare", sa jag snällt och undrade hur detta kom sig. "Jag har en tjej som fyller 25" svarade Håkan. "Din jävla jävel" var de enda tre orden jag hittade som svar. Lägger ut en nakenbild på vederbörande som retroaktivt straff. Den kommer att finnas kvar på internet i tid och evighet. Detta rör mig överhuvudtaget inte i ryggen.

Oxfilén.

2011-01-05T23:13:00.005+01:00

Nystart och slutspurt. På samma gång. Jag säger då det alltså, och pickar alla högskoleverksanställda i pannan, att det är då märkligt hur höstterminen ska avslutas. Stressa innan julafton, allt ska hinnas, eller ska det? Ingen begriper. Sätter sig ner och firar julafton. Blir lite stressad och försöker resa sig ur soffan. "Nej!" ropar sällskapet och drar ner en i soffan igen, "nu ska vi fira nytt år!". Gott nytt säger folk och man nickar försiktigt med. Okej, det verkar ju onekligen nytt detta. "Gott nytt!" stämmer man till sist i och verkar övertygad.

Vaknar på lördagen men en känsla av att nu är det nytt. Sprillans. Startar datorn för att kolla när de älskade årskrönikorna sänds. Då ser man det; det här är ju för fan inte nytt! Det är ju samma gamla skoluppgifter jag tittade på förra året, fortfarande aktuella, men som jag la ifrån mig när det hetsades om nytt år och ny strid. Det här känns allt annat än nytt, surar jag. 14de januari tar terminen slut, innan dess är det slutspurt. Det första jag gör detta år. Jag börjar gärna skolan 2 veckor tidigare, 16de augusti eller så, bara jag får slippa denna inre splittring. Är det nytt eller är det gammalt? Jag vet inte längre.

Jag älskade förresten denna jul, det har jag inte berättat. Familjen med omnejd var som så fina att jag påtagligt älskade dem. Inte bara så där biologiskt i grund och botten, som man alltid gör. En av kvällarna samlade jag mod, tog sats och tänkte föreslå att vi kanske skulle flytta ihop allesammans? Köpa ett fint stort hus på hemnet tillsammans och bara ha de bra. Spela spel, skoja skoj och äta rester till frukost. Men det var min tur att läsa frågan precis då, så jag kom av mig. Jag föreslog aldrig. Jag får förresten panik nu när folk pratar om att städa bort julen. Aldrig, fräser jag. Jag älskar ju min gran. Den stannar hos mig tills jag dör. Eller den dör. Men det är väl hugget som stucket, om ni förstår ordvitsförsöket. Nyårsafton var också grejer. Se bara! "Gott nytt år", sjunger Martin. "Tack" viskar granen.

4:de advent gillt.

2010-12-19T00:06:00.014+01:00

Ni kan aldrig gissa vem som kom hit idag. Jag satt i soffan och umgicks med Musikhjälpen när jag plötsligt hör någon i hallen. När jag vänder mig om står den där. "Hej!" säger Julstämningen, "nu är jag här". Jag försöker att inte visa min förvåning, och plockar fram den svalaste rösten. "Ja, hej" säger jag, "jag ser det, kom in.". "Varför står det en ranunkel i hallen?" frågar Julstämningen, "är inte det en vårblomma?". Julstämningen tittar frågande på mig. "Jag råkar kanske tycka att den är fin" svarar jag kort, "och den fanns så då köpte jag". Jag ser att Julstämningen höjer ett ögonbryn, men jag ignorerar. "Kan jag ställa den i hörnet där borta?" frågar Julstämningen. "Visst, gör det" säger jag och tittar vidare. "Jag hängde en krans på dörren också" fortsätter Julstämningen och låtsas inte höra min kalla ton och ställer ner granen i hörnet längst in.

"Hur mår du då?" fortsätter den och sätter sig i soffan mittemot. "Jodå" svarar jag, "det är väl okej.". Vi är tysta en stund och låtsas båda fokusera på TV-programmet. "Du är väl inte sur för att jag blev lite sen?" frågar Julstämningen och tittar på mig. "Nej nej" ljuger jag snabbt och skäms lite över min genomskinlighet. "Bra" svarar den. En stunds tystnad. Julstämningen tar sats; "Är det okej att jag stannar ett tag eller? Några veckor eller så?" frågar den trevande. "Javisst", säger jag och råkar skina upp. Julstämningen ler lite. "Förlåt Ida" säger den sen, "men jag fick som för mig att du inte ville ha mig här" förklarar den. "Förlåt själv" svarar jag, "det blev ett missförstånd helt enkelt. Ska vi pyssla?".

Men snälla december.

2010-12-12T20:30:00.009+01:00

Det är galet hur illa slumpen ibland planerar. Samtidigt som i princip varje minut är fullbokad med ett måste av något slag, är mina krafter precis som bortblåsta. Varför sammanfaller detta? Svaret är kanske december. Allt ska hinnas innan jul, precis som att fredagen den 24e var något slags förfallodatum. Både heltidspraktik, extrajobb, skoluppgifter, julstök ska få plats innan dess. Och däremellan är tanken att man ska hinna laga sig en mustig jävla gryta eller gratäng eller soppa, för att kunna ta med som lunchlåda dagen efter. Allt för att behålla någon form av dignitet i lunchrummet. Det är ju lite så systemet ska fungera. Tyvärr är detta satt ur balans just nu. Imorgon blir det fil, bruten husman och hallonsylt. Alla tittar åt ett annat håll och låtsas inte se. Jag betar mekaniskt i mig sked för sked. Kallfilen. Någon låtsasläser VK för att slippa se. Jag ser det redan framför mig. Nåväl, så kan det ju gå efter en jobbhelg.

Och så ljuset då. Det är som att slå på ett riktigt dåligt lysrör, ett sånt som man varenda gång tänker att man borde byta ut. Man trycker på knappen, och väntar. Och väntar. Ett svagt litet ljus uppstår, men kommer liksom aldrig igång. "MEN KOM IGEN NU DÅ!" vill man bara ropa. "Klockan är förfan 09.15! Knäpp igång då!". Och det gör det, tillsist. Precis när man sitter där i lunchrummet ser man genom fönsterrutan att något slags ljus plötsligt blinkar förbi, och sen är allt mörkt. Jag vet inte längre om jag är så bergssäker på att min jättetrötthet är en slump.

Nåväl, det var ungefär bara detta upplyftande meddelande jag ville lämna till er. Mina älsklingar som dag ut och dag in svänger förbi här och kollar hur läget är. Jag vet ju inte vilka ni är, ni 7 personer. Men, det spelar ingen roll; jag älskar er! Oavsett kön, ålder och funktionshinder. Tack till er. Jag bjuder på en bild från skidskyttet i Östersund häromveckan. Den helgen gick ju visserligen inte av för hackor. Vad tusan, ni är värda en hel bildserie. Med bildtext. Då kör vi!

Vitryssarna var också där.

Heja-heja, sa vi på läktaren.

Mina kamrater.

Inredningen i stugan vi hyrde, den skrattade vi mycket åt.

Inläggstillägg.

2010-11-07T23:15:00.005+01:00

Och vet ni vem detta är? Ni trodde säkert att han var en myt, rovdjursrännaren som jag i förra inlägget berättade om. Men nej, hann finns! Fanns. Nils Andersson Skott, hette han visst. Skottn, var tilltalsnamnet. På bilden har han lagt ner ett lodjur, i farmors grannby Fräkenvik. 1907 var året.

Och ryktet som fanns kring honom lät ungefär som jag tidigare snabbt drog för er. Specialiteten var varg och jakterna var ofta dygnslånga, över flera mil. I byarna ryktades det om att han var dubbelsenad; att han hade dubbel uppsättning senor i kroppen. Och det var precis ungefär så som jag berättade för er, att två män från byn skulle få följa den omtalade Skottn ut på jakt. Men Skottn behövde ingen paus som de övriga två männen behövde efter några mils skidande. Nej, Skottn fortsatte. Och det var då de två männen följt hans skidspår och hittat klädesplagg efter klädesplagg i snön. När Skottn efter ett evinnerligt svettigt rännande tröttat ut vargen så pass att den gick in under en gran och gömde sig, då stack han sitt fem kilos tunga spjut i djuret som dog. Och när han i nästa sekund inser att han är naken, ja, då klär han på sig djuret och skidar tillbaka. Männen som i vild förtvivlan försökte hinna ikapp sin förebild möttes plötsligt av en hiskelig syn då de fick se den nyekiperade Skottn uppenbara sig i spåret. De trodde att de mötte djävulen. På skidor.

Och varför detta ständiga prat om rännjakt? undrar ni. Jo, svarar jag. Jag råkar tycka att det är en skymf att Skottn och andra likasinnade dubbelsenade hann dö ut innan bloggvärlden kom till. Det är ju såna bedrifter det ska bloggas om! Dagens outfit: ulv. I dessa dagar får man ju skryta om precis vilka oaktiviteter man vill, helt utan krav på prestation. Nej, rännjakt är ett värdigt bloggämne. Detta känns alltså som en liten symbolisk kompensation, till Skottns generation.

Nu över till mina fantastiska bedrifter. Jag har varit med pappa i garaget halva gårdagen. Vi bytte spindelled vänster fram och motionerade vänster broms bak. En härlig känsla det där, att reda sig själv. Visserligen var kanske mitt största bidrag att backa in bilen i garaget, men ändå! Jag får en känsla av att vi lurar systemet. Bilbolaget kan se sig om i helvetet efter sina 3600 kr! Vi löste det för ynka 229 kr. Han är fantastiskt duktig på problemlösning, min far. Och så här såg vi ut:

Pappa har allt man behöver i sitt garage. Gassvets, krypolja och tryckluft, you name it. Dessutom har han satt upp små tavlor på väggarna. Det här är den finaste, och sorgligaste:

Detta är en mobiltelefonen som i vintras så tragiskt försvann. När pappa förtvivlat ringde för att höra var den höll hus slutade den plötsligt att svara och pappa insåg att den frusit ihjäl. Ensam i snön. Som om det inte var nog blev den sen skändad av traktorskopan. Och på våren när snön smält bort hittade pappa likdelarna utspridda över gräsmattan. Vilket öde, tänkte pappa och med en strimma av dåligt samvete limmade han upp alla delarna på en plywood-skiva och hängde upp den på väggen i garaget. Vi stod tysta och tittade på den en stund efter att pappa gett mig bakgrundshistorien. Ja, vilket öde, konstaterande vi. Poängen i att berätta om detta är att jag ska få illustrera vilken ickeslump det är att det svider i mina hjärttrakter då det mögliga mjukbrödet tittar på mig med sina mögelprickar till ögon. Det finns en alldeles genetisk förklaring att jag, istället för att öppna sopkorgen, öppnar den överfulla frysen och försiktigt lägger in de två torra stackars brödskivorna och tyst viskar "Förlåt. Vila i frid". Jag har det i generna. Bra lördag förresten!

En söndag i livet.

2010-10-24T22:02:00.005+02:00

Gulliga söndag! Gud så fin. Den fina helgens avslutande dag inleddes med ett frukostseminarium kring dagens upplägg. Ett schemaförslag presenterades och godkändes. 1. Återvinning 2. Söndagspromenad till muséet 3. Byta höger halvljus. Hur jag känner inför återvinning deklarerade jag redan i våras. Fantastiskt på alla vis. Muséet var också succé. Vi tittade på världens äldsta skida och läste om det samiska fenomenet rännjakt. Man jagar djuret på skidor tills det stupar. Då dödar man det och skidar hem igen. Plötsligt kändes inte vår aktivitetssöndag så väldigt aktiv längre. Pappa har berättat om en mytomspunnen förfader som var en jävel på denna jakttyp. Och någon som följde hans skidspår mil efter mil hade hittat klädesplagg efter klädesplagg slängda i snön för att efter en massa mil möta Ränn-Johan, eller hur han nu hette, blöt av svett och iklädd endast den flådda räven.

Jag brukar sällan ifrågasätta eller faktakolla pappas historier. Jag tror knappast att de gynnas av det. Jag bara tar till mig och fascineras. Som hushållsmedvurst, som förmodligen heller inte gynnas av att bli uppkollad. Nej, nu låter det som att pappa hittar på. Det tror jag ju faktiskt inte att han gör. Men han är en god berättare. Om hur hans pappa och gänget timrade ner ett hus, byggde en flotte av det, paddlade över sjön och timrade upp det igen. Eller mannen som kommit på att det nog var bättre att gräva upp träden istället för att hugga ner dom. Ett helt kalhygge fick han till. Ensam.

Åter till söndagen. Sista punkten, halvljusbyte, avklarades det också. Jättesvårt var det. Inte avancerat, bara jättetrångt. Och när det var gjort kände vi oss så där fantastiskt rediga. Nu återstår bara hur vi imorgon på bilprovningen på ett smidigt sätt ska kunna få fram att vi gjort det själva. Det ska nog gå, vi har ju natten på oss. Väl inne i lägenheten går jag smutsig in till badrummet. När jag slår upp badrumsdörren hittar jag Håkan rengörandes sin jacka - med min ansiktsduk! Jag höll smärtan inom mig och lät honom bara se toppen av det isberg av förtvivlan som jag kände. Håkan läste situationen väl och la genast ifrån sig den, mumlandes något om "som vilken skurtrasa som helst". Jag lyssnade inte från min fosterställning. Som en skyddsmekanism var omvärlden redan frånkopplad. Sen åt vi gorgonzolapasta till middag och varma mackor till sen-middag. Jag har en överdriven respekt för grilläget på ugnen. Satt på golvet och stirrade in i osten ända tills den bubblat upp. Larvigt egentligen. Nog svamlat. Nu ska jag gå och dricka en kopp kaffe. Så här sent? Ja. Det är det enda sättet jag känner till att förlänga helgen på. Kaffe sent på söndag kväll.

24åringen.

2010-10-16T17:02:00.004+02:00

Jag har blivit vuxen, vad jag förstått. Idag är dagen då det hände. 09.14 klev jag upp, helt utan anledning. Och jag har hört det sägas så, att när man slutar sova så där hiskeligt länge på morgnarna, då är man inte längre en ungdom. Vuxen, med andra ord. Men det slutar inte där, utan fortsätter med att jag städar städskåpet. Väldigt märkligt för övrigt. Inte för att det inte behövdes, utan för att det finns så många andra mer synliga utrymmen i lägenheten som har större behov av städning. Men att städa städskåpet innebär något ytterligare, en annan djupare känsla. Precis som förrådsstädning också gör. Som att göra upp med och rensa lite i sitt inre, det som inte syns. Och efteråt märks det utåt sett ingen egentlig skillnad heller. Andra kan liksom inte ana något, bortsett från att hållningen kanske är marginellt rakare. Men känslan inombords är så ren och fin att man önskar att det gjordes oftare. Så, det har jag gjort idag.

Något annat som också tyder på steget in i vuxenvärlden är gårdagens aktivitet. Jag var efter en lång period av praktik blandat med extrajobb äntligen ledig. Så där ledig att det går att läsa "Fritt val" i almanackan. Och vad väljer jag? Jo, en utflykt till Ersbodas handelsområde. Rusta, stod först på listan. Cillit Bang och plastlåda till glödlampor och batterier inhandlades enligt planering. "Du är TRÅKIG!" tyckte jag mig höra någon ropa från baksätet när jag svängde in på handelsområdet. Jag vände mig om, men ingen var där. Inbillning, bestämde jag mig för. Sen när blev det här tråkigt? Att fynda städutrustning är både roligt och tillfredsställande, konstaterade jag och gick in. När jag kom tillbaka till bilen såg jag att UngdomsIda satt i framsätet. Hon himlade med ögonen när jag packade in mina fynd i baksätet. "Jag ser vad du tänker men bryr mig inte det minsta" förklarade jag rakryggat och backade ansvarsfullt ut från parkeringen.

Dessutom gjorde jag förmodligen ett köp som med största sannolikhet kommer att kamma hem titeln "Årets köp 2010". En ansiktsduk för ynka 9.90! Efter att ha masserat ansiktet med den och ljummet vatten efterlämnas en känsla av att vara pånyttfödd. Eller åtminstone försiktigt nypeelad. Alldeles mjuk och ren. Jag ska använda den varje dag, och prata om den minst lika ofta. Jag fungerar så. Nåväl. Ikväll är Håkan och jag inbjudna på frågesportskväll. Prestationsångesten verkar tro att den också är välkommen, så jag tar nog med mig min sydafrikan Roodeberg. Då brukar den ledsna och gå hem. Nog tompratat, nu ska jag måla mina naglar och råka öppna städskåpet en sista gång innan vi ger oss av.

Eller vänta!

2010-09-20T21:20:00.003+02:00

Jag vet inte längre om jag riktigt gillar demokrati. Vilka puckon som helst verkar ju få rösta. Kanske finns det någon form av italiensk röstning att tillgå? Som italiensk lottning, när man helt enkelt lottar om, när det blir fel resultat. "Ni får en chans till", så brukar man ju säga till folk som klantar bort sig. Som på bildlektionerna, när den stökiga skojaren i högstadieklassen ritat en snopp istället för ett fruktfat på det dyraste, tjockaste finpappret. "Skärpning" skulle bildfröken säga och med stränga ögonbryn och en skarp ton meddela att det nu är slutskämtat. Och trots att han gjort bort sig ordentligt skulle hon ändå plocka fram ett nytt 4 kronors-papper och räcka över det till skojaren. Och när killen tar emot det släpper bildfröken inte sitt nypgrepp om papperet på en gång. Skojaren tittar då upp och möts i andra ändan av papperet av en sträng blick bortom denna värld. "Sista chansen nu" väser hon innan hon släpper taget. Lite så, tänker jag mig att vi kan göra. Med röstkorten alltså.

Val och bal.

2010-09-19T18:39:00.002+02:00

Idag har vi röstat. Jag gillar demokrati känner jag. Jag har också förstått att jag gillar statsvetare, det vilar något så ouppnåeligt smart över dem. Den här dagen är viktig, det känns på många sätt. Vi dukade till exempel med servett till purjosoppan och rotade sen fram mandelkubb från frysen. En stor och viktig dag. Visserligen älskar jag allt som SVT storsatsar på och marathon-följer. Vasaloppet eller kungabröllop, det spelar inte så väldigt stor roll för mig. Jag sitter gärna klistrad, dagen lång. Men det här, det är ju givetvis något ytterligare. Jag gillar att få tycka till. Och i synnerhet då det inte krävs någon vattentät förklaring i efterhand. Min röst gills ändå. Och spännande blir det. Det var lite val, här kommer bal. Höstbal på Olofsfors Herrgård, gudars trevligt. "Man går ju sällan på bal" löd den vattentäta förklaringen bakom arrangemanget. Jag köpte den rakt av och ekiperade mig i en fin nobellblå sidenklänning från Håkans farmor. Emma fotade kvällen och så här blev det:

Veckans sista fredag.

2010-09-11T00:39:00.003+02:00

Finn ett fel i mitt kvällsfika:

"Lätt", tänker ni, "hårnålen ska bort, det är inget fika. Och inte heller något fikaredskap". Och jag önskar så att ni hade rätt. Att jag bara kunde nicka precis så där bekräftande som man älskar när folk gör, och plockat upp hårnålen i nypgreppet. "Helt rätt" hade jag sagt och i och med det avslutat leken och inlett fikastunden. Nu är denna sidas Knep & Knåp lite svårare än så. Rätt svar är istället att avbilden av en hårnål ska bort. Och det är sannerligen en betydligt svårare uppgift det. Den sitter nämligen inetsad i vårt soffbord. Så himla märkligt. Cilit Bang som verkar rå på alla står nu helt hjälplös inför uppgiften. Märkligt som sagt. Ännu märkligare blev det då det visare sig att varken Håkan eller jag blev särskilt upprörd av faktumet. Märkligt, konstaterade vi bara, och skrattade lite åt det. Jag kan nästan tycka det är fint på något vis. Ett litet litet monument över att både Håkan och jag förstått ett bords syfte och vilka risker detta innebär. Sånt här händer förr eller senare, konstaterade vi. Jag inbillar mig att den kommer att bli kvar där. Och så kommer vi då och då, eller ännu oftare, se den och så där lite självgott påminnas om att justja, vad skönt avslappnade människor vi är, vi två. Med rätt inställning. Såna där som tycker att kattmat luktar tonfisk och inte tvärtom. Och dessutom gillar jag barn. Nu blir det bilder på de två fina bebisarna som upptar en mycket stor plats i mitt hjärta, Hilma & Lovis.

Och föräldrarna, dom går an dom också. Okej, hej så länge!

Stad i ljus. Nytt ljus.

2010-09-04T11:30:00.005+02:00

Igår avslutade jag första veckan på min praktiktermin. En omskakande vecka, ska jag direkt erkänna. Jag var därför mitt allra snällaste och tolerantaste mot mig själv igår när jag blev helgledig. Jag lät mig själv fritt bestämma vilken affärs godis jag helst ville ha och utan att knussla tog jag på mig mina skönaste skor och knatade iväg. Det blir chips till middag, hann jag besluta på vägen. Sen låg jag på rygg i soffan och zappade runt mellan precis de program jag ville, utan att kräva mig själv att välja ut ett. Jag kombinerade tre. Denna sköra behandling tyckte jag att jag gjort mig förtjänt av under veckan. Det är Öppen Gemenskaps kvinnorjour jag spenderar mina dagar på. En fin verksamhet som finns till för de kvinnor som allra mest blir utsatta för våld, men som inte är välkomna på den traditionella kvinnojouren. Kvinnor som lever i och med missbruk, ofta hemlösa. Ni hör ju, det är ju både ett fint och viktigt jobb. Det svåra i min vecka har bestått av framför allt två punkter;

01. Att lära känna missbruks-Umeå. Det är precis som att någon tagit med mig bakom kulisserna och visat vad som döljer sig bakom förhängena. Och när man står där bak och försöker ta in allt de nya man fått se, så vänder man sig tillbaka och tittar ut över teatersalongen och ser att man i själva verket inte alls levt avskiljd från denna nya upptäckt, utan snarare mitt i den. Det är så väldigt svårt att veta hur de människor man bara ser och inte känner har det och hur de mår. Om man bortser från den allra svårast utsatta gruppen är det i princip omöjligt att urskilja vilka som har det okej och vilka som inte. En av de svåraste uppgifterna denna vecka har varit att reda ut vilka som är klienter och vilka som är personal. Och vilka som är både och. Ett friskt uppvaknande, på många sätt.

02. Att träffa kvinnojourens klienter, de slagna kvinnorna, har varit så mycket lättare än jag föreställt mig. Det faller sig väldigt naturligt. Det svåra visar sig ju vara att träffa deras män. En tydlig känsla har infunnit sig. Tydlig, men för den skull inte logisk. Så här: på våra uppdrag runt om i stan springer vi på en massa olika vänliga människor. Jag hälsar, förklarar vem jag är, pratar om höstluften och tar vänligt avsked. På eftermiddagen då vi går igenom vad vi gjort under dagen och vilka vi träffat framgår det att nästan samtliga av de där personerna jag nyss nämnde både misshandlat, våldtagit och i många fall mördat sina kvinnor. Med stekpannor och allt vad jag får höra. Och nu infinner sig denna oförklarliga känsla, att jag har blod på mina händer, eftersom jag pratat med dom som med vem som helst. Och dessutom många gånger tänkt "vilken trevlig man". Jag fattar att det inte är rimligt att göra på något annat sätt och att jag inte har någon som helst del i vad den människan har gjort, men känslan finns där hur som helst. Men dom är bra, mina handledare. Vi pratar tillsammans om allt jag känner och om varför man känner si, att man får känna så, vilka andra känslor man brukar känna och hur man istället kan försöka tänka.

Men lite otäckt är det allt. Min stad som jag trodde att jag kände till. Nu ser jag liksom så mycket i ett annat ljus. Det är inte bara det där praktiska, att jag kanske inte lika mycket i mina egna tankar kan springa ner till Åhléns och köpa strumpbyxor och på vägen hem en googlad flaska vin på systemet. Nej, det är en mer allmän känsla som förändrats. Jag har tidigare trott att samhället är mer uppdelat, förutsägbart och enkelt än det egentligen är. Att kriminella bara påträffas om man väljer att göra sin praktik inom kriminalvården. Och svårt psykiskt sjuka inom socialpsykiatrin. Nu fattar jag ju att det är där det är tryggt, där befinner sig ju de som fått hjälp. I övriga samhället de som inte fått det. Men nog blir jag också stärkt av det här, det är jag övertygad om. Första veckan tror jag ska kännas så här, det är sunt. Sen kommer allt att lägga till sig i mitt medvetande, men lite längre in, inte precis bakom ögonkulorna.

Hemma!

2010-08-27T15:16:00.009+02:00

Alltså, vilken fin fjällsemester vi haft! Det var som att allt bara stämde. Långt var det, nästan 8 mil, men kanske är det just en sån kamp som behövs för att man ska sluta tänka på koftor, hyresvärdar, öppettider och bilbesiktningar. Vi hade så väldigt mycket tankarna på samma håll, Håkan och jag. På att gå, på att orka sista stigningen, på att inte halka på spången, på att diskvattnet ska börja koka, på att inte falla i bäcken, på renflocken som kikar på oss, på att vi nog snart borde se stugan. Dessutom är det en god idé att gå så där från punkt A till B. På så vis grundar sig som vandringen alltid i ett riktigt syfte; vi ska ju till Hemavan, därför går vi. Nej, helt klart en semester som kan rekommenderas! Ibland regnade det och ibland snöande det, men det gjorde oss inget. "Perfekt väder nu", konstaterade vi ibland, vilket innebar att vi varken frös eller svettades. Där låg kravgränsen.

En gång blev jag ledsen under resans gång. Det är ju lätt hänt att man ser rätt mycket av de personer som ger sig av från Ammarnäs samma dag som man själv gör. 6 personer förutom Håkan och jag begav oss iväg på lördagsmorgonen, och övernattade under vandringen i samma stugor som oss. På förhand skulle det nog ha irriterat mig, men i realiteten var det rätt fint. Man går ensam och ostört och i stugorna på kvällen skojar man, pratar om stigningar och eldar lite tillsammans. 5 av dessa personer var trevliga bekantskaper. Den sjätte var en hemskt osympatisk man som ingen tyckte om. En pappa i sällskap med sin stackars son. Inledningsvis gick de under betäckningen "far och son". Efter bara två dagar gick de istället under namnet "farsoten".

En kväll då Håkan och jag stod och sågade ved ställde han sig bredvid och tittade på. Artiga och trevliga som både Håkan och jag uppfostrats till la vi manken till och försökte skapa en fin stämning på vedbacken. Ingenting som föll mannen i smaken, uppenbarligen. Istället för att falla in i småpratet började mannen öppna upp och vädra ut alla sina skarpa åsikter och tankar om samer. Ett jävla folk tydigen. Duktiga på att lura pengar av folk på de allra lömska sätt. Jag slutade såga och förklarade med besvärade ögonbryn att halva min släkt är samer och jag nog är helt fel person att prata med om detta. Åke, som han heter, svarade att han redan förstått det och pekade mig i ansiktet. "Du har påbrå", konstaterade han.

Ungefär där nånstans kan man tycka att till och med en sverigedemokrat borde hållit tillbaka sina åsikter och känt att det förmodligen finns bättre forum än detta. Men nej, inte Åke. Han fortsatte hävda att "dom där" var ett jävla lömskt folkslag. "Du kastar sten i glashus", var allt jag med ett alltför vänligt leende fick ur mig innan jag staplade upp den sista vedklabben och gick tillbaka in i stugan. "Jävla idiot" konstaterade Håkan då vi kommit runt knuten. Vi gick in till rummet och jag satte mig sårad ner på sängkanten. Jag försökte torka tårarna i min flanellskjorta, men dom slutade aldrig komma. Jag sa till Håkan att jag behövde vila ensam lite och la jag mig ner på sängen och grät stilla i tio minuter. När jag repat mod hämtade jag Håkan och gick ut till forsen och borstade tänderna ihop. Jag blev biologiskt ledsen, förklarade jag för Håkan som sa att han sett det. Det kom liksom så inifrån. Jävla Åke. Jävla jävla Åke. Har man åsikter om samer eller judar eller vilken folkgrupp det nu må vara, så gör man nog bäst i att hålla dom för sig själv. Eller åtminstone inte vädra ut dom i västerbottensfjällen.

Men i övrigt, hade vi det så väldigt väldigt bra. Vi såg renar och lämlar och hjortron och blåbär och inte minst vackra fjäll. Gott mod hade vi och god mat åt vi. Pastarätter med massa parmesan, risotto med torkade kantareller och litervis med blåbärssoppa. Den lufttorkade chorizon gjorde också succé. Fram till natten mellan dag 5 och 6. Klockan 03.15 gick jag ut i den nollgradiga fjällstormen och kräktes. Matförgiftad och frusen. Tur, tänkte jag, att vi bara ska gå 1,1 mil imorgon. Bara lite skör satte vi av morgonen därefter. Snart var målet Hemavan i sikte och tillsammans konstaterade vi att detta var bland de finaste semesterresor vi varit med om. Och i bilder såg det ut lite så här:

Insnöad på fjället.

2010-08-16T19:56:00.003+02:00

Då var det färdigjobbat! Känns märkligt egentligen. Det känns som att det var alldeles nyligen jag tittade på mitt sommarschema och fasades över den vansinniga (nåja, nästan) hop pass som bara blängde och väntade på att kasta sig över mig. A1 och C4, E6 och H1. Märkliga namn som då inte sa mig något överhuvudtaget. "Ida" presenterade jag mig och sen drog dom igång. Och nu plöstligt, där jag sitter på min stol och väntar på kvällspromenad med Linda, tittar jag på schemat och känner mig plötsligt bekant med varje liten tur. E3an som grillade hamburgare på altanen, V-turen med nattligt bullbak och den fina svenska filmen Sebbe, C4an där alla plötsligt mådde skit, B1an som på alla sätt och vis krävde djupa andetag och stormsäkring. Och så sist den ljuvliga S-turen med spontanpicnic vid Nydalasjöns strand i kvällssolen och ett nära ångestfritt sällskap.

Plötsligt var sommarschemat genomgånget och de obekanta turerna plötsligt så bekanta. Nästan familjära. Precis som när man var på sommarläger, och första dagen inte kunde förstå hur mamma och pappa vågade lämna mig mitt bland tjugotalet främlingar. Och sen, då de efter en vecka kom tillbaka för att hämta hem mig, presenterade jag glatt hela (halva) gruppen på löpande band och kramades i ring och allt vad man gjorde. Sjöng, kanske också. Lite samma känsla har jag nu. Men mindre sång och bara ett litet, men väl så betydelsefullt, antal kramar.

Nu är det semester! För både Håkan och mig. Vi ska upp till fjällen och vandra. Eller gå, som Håkan envisas med att kalla det. Jag tycker det låter så kallt, hårt och tvångsmässigt. "Vad ska ni göra på semestern?". "Gå". Nåväl, vi ska vandra mellan Ammarnäs och Hemavan, är tanken. Senaste veckan har mina tankar varit helt insyltade på detta äventyr. Jag googlar allt jag kan komma på. Häromdan kom jag på att jag nog behöver små plastpåsar till de olika kryddorna som ska få följa med. Googlade, hamnade i en tråd om droger på ett välkänt forum, läste tipsen om att ropa in på tradera, ropade in på tradera och väntar nu att de ska komma vilken dag som helst.

Utsidan.se har varit en användbar sida. Forumet är så insnöat på friluftsliv att det inte längre existerar några frågetecken. Jo, ett! Hur ska vi frakta med ägg utan att de går sönder? Räcker en äggkartong? Jag undrar fortfarande. Det får nog bli en chansning. Och viktjakten har också gripit tag i mig. Allt ska väga så få gram som möjligt. Sareksyndromet, kallas det på forumet. Det är då man borrar hål i tandborsten och sliter lös papperslapparna från te-påsarna för att spara vikt. Jag tänkte en gång snabbt att det kanske var en idé att klippa ur alla fåglar vi förmodligen inte kommer att se ur fågelboken. Och precis där satte jag ner foten och såg mig själv strängt i ögonen; 1. Du är inte fågelintresserad. 2. Det finns ingen konsekvens, du tar med dig tetra-vin men inte pappers-storspoven. Ge dig. Och jag gav mig. Kanske slänger jag ner i burk krossade tomater för att verkligen visa mig själv vem jag är.

Gott folk!

2010-07-29T16:04:00.005+02:00

Nej. Det här går inte. Jag kan inte uppdatera min blogg var fjortonde dag med ett inlägg som handlar om min låga frekvens. Vem läser sånt? Jag står därför emot min spontana vilja att be om ursäkt och försöker istället direkt gräva fram något som liknar en kärnpunkt. Min mobil är trasig! Där har vi det. Detta var ett knappt problem i lite mindre än ett dygn. Jag är uppriktig med katastrofens storlek i tidigt skede av en anledning. I årskurs fyra hade vi en gång en temadag om kriget som utspelade sig i Hörnefors. Och inte förrän på eftermiddagen outade vår lärare att striden inte varade mer än en timme. "VA?" fullkomligen skrek delar av barnaskaran samlade kring J. Z. Dunkers monument. Så lurade. Därför är jag nu tidigt tydlig med hur liten denna mobilincident faktiskt var. Jag var eller inte på något sätt nödställd på fjäll eller instängd i jordkällare. Jag satt hemma och hörde plötsligt inte vad inringarna hade för olika ärenden. Och eftersom jag snabbt insåg att tillvaron riskerade att bli rätt monolog dröjde det inte många timmar innan jag lämnade in den på service. Och vilken service sen! Jag ÄLSKAR Cyberphoto! En stor uppskattade internethandel som rent fysiskt råkar ligga precis här i Umeå. Allt är bra med dem! Hjälpsamma, trevliga och kunniga och delar dessutom ut både långa garantier, lånetelefoner och Bountys till höger och vänster. I det stora hela blev plötsligt mobilödet en framför allt positiv upplevelse. Jag funderar på att uppmärksamma detta på något sätt. Det här är den mest aktuella tanken: varje år skickar jag ut ett julkort till ett företag som allra mest förtjänar det. Och så skriver jag precis så, att jag skickar ut ett julkort varje år till det företag som mest gjort sig förtjänt av det, och att det i år blev ni. Sen kan jag också meddela vem som ifjol fick kortet, och på så sätt skapar jag ett litet nätverk dem emellan. Ja, vi får se. Såna här idéer har tyvärr ofta rätt dåliga bäst-före-datum. Till jul kommer den hunnit härskna, och istället kommer jag bara fnysa åt påfundet.

Här var det tyst.

2010-07-17T03:34:00.004+02:00

Verkligen tyst. Både bland filébitarna och här på min arbetsplats. Jag nattjobbar denna helg. Det låter värre än det är. Uppdraget går till största delen ut på att hålla mig vaken. Mina strategier ser ut på många olika sätt. Ett axplock: tre filmer för 120 kr från Hemmakväll, skogaholmslimpa, bullbak, P3 Dokumentär, andas morgondis på altanen, titta på ögonvittnen från Dianas dödstunnel, rita fjällandskap med röd morgonsol på "dessa jobbar idag"-tavlan, räkna avklarade timmar, SVT-play, och ytdesinfektera dörrhandtag. Inte allt samtidigt, strategierna avlöser varandra.

Jag reflekterar också. Har bland annat kommit fram till att en av mina värsta mardrömmar är att hamna vilse i en öken. Hu, vilket hemskt sällskap jag skulle vara. På en öde ö är jag nog heller inget ösnkesällskap, skulle jag gissa. Jag har också bestämt mig för att lugna ner mitt googlande något. Jag kan knappt längre köpa kex utan att först googla "kex bäst i test". Bara idag har jag googlat ögonpenna brun. ACO 69 kr, blev svaret. Okej, tänkte jag och traskade iväg mot apoteket. Jag kan knappt minnas hur det tidigare var. Hur såg mina mascaraköp ut då? Vad grundade jag valet i? Rena gissningar, gissar jag. Jag tror att jag saknar det lite, det där lite mer spontana handlandet. Nej, jag ska lugna ner mig lite. Bestämt.

Snart är klockan 04. Då ska jag hämta in VK och lusläsa den en timme. Det har jag sett framemot. Ett delmål, kan det nog kallas. Och vet ni, Emma och Isaacs fina bebis har kommit. Lovis. Idag fick jag träffa henne, så galet fin. Jag ville så gärna ta med henne hem men förstod att det inte ens var att föreslå. Föräldrar brukar ha företräde i denna typ av lägen, har jag förstått. Tänk att jag helt utan insats nu fått två små barn i mitt liv, det är fantastiskt på alla sätt och vis. Nej, nu är klockan VK!

Finveckan.

2010-06-26T22:09:00.018+02:00

Jag ska nedan redovisa 2 filébitar. Den första utspelar sig i Lindas fina stuga utanför Vindeln. I stora drag skulle man kunna kalla det för ett mjuktennis-mixed-dubbel-träningsläger med inslag av oxfilé, vin, gäddfiske, korsord och grillkorv i natten. Ni hör själva vilken succé vi pratar om. Och nog gav träningslägret resultat alltid! Linda och jag åkte hem som tretton gånger bättre mjuktennisdubbelspelare än vi kom dit som. Det var alltså den första filébiten, och i bilder såg den ut ungefär så här:

Och ni som tycker att det ser trevligt ut ska bara veta hur det var live. Nu till den andra filébiten: missommar. "Hur vill du fira?" frågade Håkan. "Som ett vykort" svarade jag. Sagt och gjort. På midsommaraftonsdagen tog vi färjan till Holmön. Den 40 minuter långa färjeturen var gratis, det tyckte jag var märkligt. Det är visst alltid så, förstod vi det som. Skåda aldrig given häst i mun, tänkte vi i kör och klev ombord. Holmön var väldigt vacker. Vi gick och gick och kom tillslut fram till en klippudde med en fyr. Precis som ett vykort! Där åt vi vår matsäck. Ibland måste jag tänka till, för att vara helt säker på om jag menar picnic eller magsäck när jag säger matsäck. Det tar alltså bara en femtedels sekund, sen är jag helt säker. Det heter matsäck.

Och sen är det ju så här både med vykort och filébitar, att det mindre smickrande lämnas hän. Senor och parkeringsplatser, som exempel. Och så är det ju givetvis även här. Innan avfärd hade jag tipsat Håkan om att ta sina nya fina sommarskor. Dessa i kombination med en timmes promenad resulterade i en hel massa skavsår. Det dåliga samvetet slog följe en bit efter vägen men på Håkans uppmaning vek det till sist av och vi fortsatte ostörda vidare, blåsorna och vi. Och efter klipplunchen tog vi en annan väg tillbaka till färjan, längs en skogsstig. Håkan var en minst sagt tapper barfota man. Jag gick före och höll utkik. "Oj, här kommer visst ett litet grusparti!" varnade jag. "Åh, vad bra!" svarade Håkan med barr genom fotsulorna. Men kul hade vi, över stock och sten. Sen kaffe på strand och sen hem. Väl hemma var det "fri lek" på schemat och jag cyklade till hästen i stallet och Håkan kikade på fotbollsmatch. Ni vet, så där lagom prestigelöst könsstereotypt. Och i bilder, då såg den filébiten ut lite så här:

En föräldradag.

2010-06-14T20:20:00.008+02:00

Jag tog ut en föräldradag idag. Inledde den med att besikta bilen, hos pappa. Jag brukar göra det då och då. Det är nämligen så, att jag inte har den minsta lilla uppfattningen om bilar. Jag kan inte avgöra varifrån det knäppande, gnisslande eller skärande ljudet kan tänkas komma ifrån. Jag ser direkt en verkstadsfaktura framför mig, 12 500 kr och arbetstid på det. Och därför resonerar jag så, att istället för att mil efter mil oroligt lyssna efter ljudet och vänta på att både bilen och färden ska gå åt helvete är det bra mycket bättre att åka till pappa och be honom lyssna. Jag parkerar utanför verkstaden, lägger i friläge och säger "hör här" och gasar. Han lyssnar noga men givetvis vill ljudet inte visa sig precis då. Då sätter sig pappa bakom ratten och jag på högerstolen och så ger vi oss ut och bränner efter vindelvägen.

Pappa är nog den enda människan jag aldrig någonsin skulle ifrågasätta hur han kör bil. Dom känner egentligen alls inte varandra, min bil och han, men jag blir inte det minsta orolig när bilen skriker på treans växel innan han trycker i fyran. Man kan visst göra så, konstaterar jag bara. Jag bara åker bil, precis som jag gjorde alla dom nitton åren innan jag började köra bil. Och vi provar toppfart, broms och vahettere axelknutar, och allt funkar. När vi kommit tillbaka till gårdsplanen lyssnar, gasar, klämmer och skakar vi lite till. Och precis som jag så innerligt önskat mig säger han till sist: "Nämen det där vet du, det är bara en liten resonans det. Det är bara att köra vidare". Och jag andas ut, och tackar för diagnosen. Besiktningen avklarad.

En sak slår mig alltid. Att samma människa (jag) kan framstå så olika i olika sällskap. På hemmaplan med omnejd är jag en rätt så tekniskt redig människa. Jag byter blinkers med stort självförtroende, kopplar in fönsterlampor i varenda fönster med tillhörande strömbrytare utan att blinka. Jo, en gång bara. För att se att det funkar. Klick-klick. Och grannar imponeras över min parkeringsförmåga. Jag är en blek kopia av min pappa, sammanfattningsvis. Men, på det här rediga sättet framstår jag aldrig i min pappas närhet. Då blir jag plötsligt det osäkra, otekniska dottern som aldrig förstått ens grunden i en bensinmotors konstruktion. Och pappa förklarar och jag lyssnar snällt och försöker mig på konstaterande följdfrågor som bara låter dumma. Synd, tycker jag. Att han aldrig får se hur jag kan briljera. I relation till honom är jag ju alltid okunnig på det området. Hur som helst. Bilen blev klart godkänd och jag körde hem. Gasade upp ovanligt mycket på trean och låtsades precis som att jag alltid gjort så, när Renaulten undrade vad fan jag egentligen höll på med.

Efter hemkomst och ombyte mötte jag upp den andra fina föräldern, mamman, nere på kajen. Därifrån gav vi oss ut på en tvåtimmars räkfrossa på Umeälven, med båten M/S Sandskär. Räkfrossa förresten, det låter så burdust. Det var det inte. Vi drack vin och skalade och åt räkor på urbant vis. Både väldigt gott och väldigt trevligt. För vet ni? Jag döptes på Sandskär, ön uppe i Haparanda skärgård. Dit ut gick båten då, 1986. Då satt mamma med mig i knät. Nu satt vi mer mittemot varandra, och skålade, samtalade och skojade. Inget stöd för nacken behövde jag heller. Tänk att det blev människa även av mig, kan jag tänka mig att hon innerst inne tänkte. Så tänkte i alla fall jag.

Cykelrumpa.

2010-06-07T22:44:00.006+02:00

Sommarlovet är här! Och nyligen har det visat sig att jag börjat samla på cykelturer. Och inga såna här kortisar, Hemköp ToR. Nej, minst till andra änden av stan gäller. Ja jävlar! konstaterar man och cyklar sedan hem igen. Men mer inbäddat, jag klär det i ärenden, arbetsplatsträffar eller söndagsutflykter. Ingen känner sig som en så redig och enkel människa som jag där jag trampar på och svänger tydligt med hela armen. Inget kostar det och massor får jag ut. Eller jo, kostar gör det faktiskt. Min rumpa består i skrivandets stund av både svidande hud, ömma muskler och smärtande svanskota. Jag kunde knappt sitta still idag på inför sommaren-träffen på jobbet tidigare idag. En extern KBT-terapeut hade hyrts in som handledare för ynka 3300 kr för 45 min. Men jag hade svårt att få ro. Få människor kan slappna av när den sitter på någon som skriker av smärta. Efter 15 min (1100 kr) hade jag hittat den minst dåliga ställningen. Det visade sig vara den rakryggade framåtlutade varianten där vikten läggs på låren och utstrålningen ser minst sagt kissnödig ut. Nåväl, jag överlevde resterande tid och cyklade efter gräddtårtan glatt hem redo inför sommarens arbetsliv.

Och nu mina vänner ska ni få se på en snygg övergång: den cykel jag färdas på har jag förra sommaren inhandlat på Öppen Gemenskap, här i kvarteret. En verksamhet som det igår visade sig ska bli min praktikplats, augusti till januari. Javisst! Trots att det inte alls var något förstahandsval har jag inga problem förlika mig med det. Efter träffen med dem i slutet av sommaren blir det klart på vilken del av Öppen Gemenskap jag ska hålla till. Det ryms nämligen både kvinnojour, barngrupper, missbruksbehandling, fältarbete och en massa annat där inom. Så vem vet, kanske träffas vi i höst? När du ligger där slocknad i parken och jag kommer och knackar dig snällt på axeln och undrar om det kanske är läge att söka sig hemåt. Jag har inget hem, hinner du knappt svara innan jag slängt upp dig på axeln och lugnt konstaterar att jag har gott om plats och fika hemma hos mig. Men då har du visst redan hunnit somna om där på axeln. Och sen går vi. Eller cyklar.

Hej juni! Vi ska njuta av dig.

2010-06-01T21:55:00.006+02:00

Jag såg att häggen blommade,

det kom en doft av den.

Då gick jag till min älskade

och sade: Se! Och känn!

Hon stod vid makaronerna,

hon sydde på en klut.

Och när hon lyfte blicken

hade häggen blommat ut.

Bröd på pinne och sommar i sinne.

2010-05-16T22:12:00.011+02:00

När jag kom hem från jobbet idag beslutade Håkan och jag oss för att göra en cykelutflykt. Hemligheten med att orka det efter en hel helgs jobb är att inte sätta sig ner i någon möbel vid hemkomsten. Nej, istället klädde vi oss i sommarkläder och slängde ihop en pinnbrödsdeg på vad livet hade att erbjuda. Några korvbitar, Noliamässa-senap, kniv, kaffetermos och tändstickor packades också ner och utan att stanna upp och känna efter trampade vi iväg. Och tur var det! För härlig utflykt var bara förnamnet. Vi gör sällan sånt här, konstaterade vi snabbt. Kanske i synnerhet efter att jag pekat på en liten fågel och viktigt påpekat "Sädesärla" varpå Håkan utbrister "Va? Finns såna fortfarande?". Mer natur till familjen Helleberg/Westberg, ordinerades på plats. Det är svårt att inte gilla sommarvärmen, svårt att ha en avvikande åsikt där, även om man försöker. Idag fick den mig osökt att tänka på förra sommarens semester. Bilsemester i södra änden av landet. Det var livet! Jag ska visa er:

Men nu till det bästa: imorgon är det måndag och jag är så ledig en människa kan vara. Men jag ska ändå sova sådär vuxet lagom länge bara. Det är den nya Ida, 24åringen. Och så ska jag brygga mig en liten kopp kaffe och i smyg skåla för arbetarna som skyndar förbi utanför fönstret. Sen ska jag ringa min kära Emma som är precis lika ledig som jag är. Sen ska vi flanera så där planlöst hela dagen att det nästan sticker i ögonen på folk.

Röda döda torsdag.

2010-05-13T14:55:00.005+02:00

Idag vaknade jag med fel synvinkel på livet. Ja, det är precis så besvärligt som det låter. Det är inte så att vaknat på fel sida, inte alls. Jag är glad och trevlig och så, men har liksom fel inställning. Denna lediga dag som jag tidigare sett så mycket framemot, förvandlades plötsligt till en tråkig, tom torsdag. Jag skulle ju ligga i soffan idag, och njuta av Nyhetsmorgon följt av kanske Kunskapskanalen eller Animal Planet. Men det går liksom inte! Jag njuter inte. Och jag har verkligen försökt, det ska tilläggas. Jag tvingade mig själv att på rygg ta mig igenom 1,5 h Barnen i Bullerbyn, som 4an märkligt nog sände. Jag gillar Bullerbyn, så det här borde väl funka, resonerade jag. Idylliskt och nostalgiskt på samma gång. Och så ovillkorat sen, inga svåra politiska skämt att låtsas förstå och inte heller någon ihoptrasslad parallellhandling att hålla ordning på. Men nej, inte ens trevliga Bullerbyn kunde ändra dagens inställning. Istället blev jag mest frustrerad över att jag förmodligen aldrig kommer att kunna bo i vackra Småland utan att känna mig ensam. Jag känner ju inte en jäkel där. Och knopparna på björken utanför mitt fönster, som borde betyda sprudlande vårkänslor påminner mig istället bara om att jag inte har några vettiga sommarskor. Himla synd på en så ledig dag detta. Jag ska försöka göra något åt det nu. Ta en hurtig promenad till Strömpilen kanske, och köpa mig ett nytt nagellack. Komma hem och inse att det är exakt samma nyans som på dom jag redan har. Tråkiga ljusrosa Ida. Nej, nu får jag sluta. Jag har förresten varit i Bullerbyn, i somras. Så här såg det ut:

Plaza de Mayo.

2010-05-10T20:03:00.007+02:00

Har ni hört talas om dom där mammorna i Argentina? Dom som varje torsdag under 25 års tid kom till samma torg i Buenos Aires för att manifestera för de 30 000 sönerna som den argentinske regimen uppger bara "försvunnit" under kriget på 70-talet. Människor försvinner inte bara, menar mammorna och jag håller med. Jag tänker mig att ni 13 som ständigt återkommer hit dag efter dag, ni är som mammorna. Och jag, som lyser med min frånvaro, jag är alla de försvunna sönerna. Kan vi säga så? Att ni kommit hit för att manifestera eftersom ni vägrar tro att en människa bara kan försvinna. Det vet ni, och därför kommer ni tillbaka. Mina små mammor. Jag gillar er och ert tålamod, visst vet ni det va? Jag gillar tanken på det, att det här kan vara ett tyst litet manifest. För mig! Så under veckan som gått har det faktiskt hänt att jag loggat in här, börjat skriva något taffligt om när Håkan nyligen provsmakade en msk kakao och jag skrattade tills jag grät, men avstått eftersom jag inte velat förstöra den fina stämningen ni byggt upp. Jag har bara andaktsfullt tittat på er ett tag, utan att störa, och sedan försiktigt tassat ut igen. Så fina är ni, mina favoriter.

Kan du rimma på lördag, Håkan? Javisst; söndag.

2010-04-24T17:41:00.013+02:00

Idag är det lördag, på alla sätt och vis. Veckan har varit av det hårdare slaget. Hård, men rättvis på något sätt. Jag sover liksom lite bättre på natten om dagen bestått av uteslutande förvaltningsrätt och lång huvudrensande kvällspromenad. Mycket bättre än om dagens huvudsyssla varit strumpbyxköp på Åhléns. För jo, det finns sådana dagar också. Men inte denna vecka, den har varit idel vettig. Och nu är tentan skriven! Jag känner bara lättnad, oavsett. Domedagen är för avlägsen för att den ska kunna bekomma mig. Vi firade på kvällen, med vin och alla tillbehör du kan tänka dig. Knytis, är svaret på livets samtliga bekymmer. I stort sett.

Och idag är det som sagt lördag. Vi åt framdukad frukost och åt mackor som om vi aldrig mer skulle få tillgång till mat. Men det skulle vi. Efter frukosten ringde vi alla Umeås kommuninvånare och bestämde träff på ICA Maxi. Det fungerade fint, alla var där. Men vi hade det bra! Det var en bra handling, har vi både konstaterat i efterhand. Det fick ta sin lilla tid. Jag hittade en pall med drömfina trasmattor och grävde runt bland dom medan Håkan såg sin chans att springa runt och vältra sig i dom välfyllda inälvshyllorna. Alltid lite nu och då kom han överväldigad till mig vid mattorna, med famnen full av älvor och presenterade denna veckas favoriträtter. Blodpuddingsluncher lovordades och korv i alla valörer tog plats i vagnen. Och även om jag inte älskar att handla inälvor så älskar jag att göra klipp. Köpa husman, kanske särskilt. Det är som att man hittat en bugg, ett kryphål i samhället. Man kan ett fusk. 22 frukostar för 8,50, det är galet! Lite som när man hittade Folkets Hus gratistoaletter, eller ett hemligt grupprum på skolan.

Nåväl, nu ler kylen så där hjärtligt mot en när man öppnar den. Och nu vid middagstid märks det ännu tydligare att det på riktigt är lördag. Jag menar; bakpotatis - vilken veckomänniska har tid med sånt? Med baconfyllning. Och sist men inte minst (eller jo), igår hände det största. Den lilla efterlängtade bebisen som jag väntat ihjäl mig på föddes ut och skickade ett MMS till mig. Det är så vackert att jag vill gråta.

Man får tänka långsiktigt.

2010-04-19T22:22:00.006+02:00

Alltså, alla vill väl ha en spårlös familj? Idag var tv4 i Holland och sökte rätt på en pappa och en klase systrar. Dom grät och kastade sig i varandras armar, dottern och familjen. Tänk om det vore jag, tänker man ju osökt. Håkan vill också ha en spårlös familj, erkände han högtidligt efter programmet. Någon att söka rätt på. Ingenting är ju alltså bestämt, men det kan bli så att Håkan drar sin väg när vi fått ett eller ett par barn ihop. Sen räknar vi till 25, år och sen kommer vi. Barnen och jag. Eller bara jag. Och tv4. Och när Hans Fahlén, eller vem det nu är som följer med mig, precis är beredd att ge upp där på torget i Rumänien, då kommer han skridande, denna Hakan. Och vi skrattar och gråter om vart annat och inte ett moln är synligt på min lyckas himmel. Hakan försöker hulkande förklara för mig hur det kom sig att han hållit sig borta så väldigt länge men jag hyschar honom och säger att ingenting längre spelar någon roll. När tårarna torkat upp skrattar vi lite åt Hakans eftersatta svenska. Vi går vidare för att träffa Hakans trevliga familj han dragit på sig där i Bukarest. En konstnärsfru som luktar gammalt smink och tre flickebarn som nu blivit vuxna och flyttat ut. Ändå sitter dom samlade och fikar köpta småkakor när vi kliver in i köket. Vi fikar och skrattar och tolken spiller kaffe på vaxduken. Mätta och belåtna tar vi på oss jackorna när timmarna flugit iväg. Konstnärsfrun och döttrarna vinkar fortfarande från köket och i hallen kramar Hakan om mig ännu en gång. Och sen Hans. Och mig igen. Hakan låser upp dörren och släpper ut oss i trapphuset där vi vinkar ett sista farväl medan vi går mot hissen. "Och hälsa barnen!" ropar Hakan efter mig. "Jag lovar!" ljuger jag.

Det kunde blivit så rätt.

2010-04-13T20:29:00.007+02:00

Idag satt vi vid köksbordet Håkan och jag, och väntade på att pastavattnet skulle börja koka. Det var liksom så kort tid kvar, så vi verkade båda ha bestämt oss för att det inte var lönt att gå därifrån. Apropå avvägningar så glömde jag häromdan ett 9-voltsbatteri på ÖB, som jag precis betalat 35 kronor för. Det är en jävla summa alltså. För mycket att bara slarva bort utan att bry sig, och för lite för att besvära sig med att ta bilen dit ut och hämta det. Jävlar jävlar. Nog om det, pastavattnet väntade vi på. Tre minuters stilla eftertanke, mitt i vardagen. Jag märkte att Håkan inte bara tittade på mig, han granskade. "Du har liksom ingenting stort i ansiktet", konstaterade han plötsligt. "Nähä?" svarade jag osäkert, "det är väl för väl det?". "Ja men alltså", fortsatte Håkan, "allt är liksom tunt och litet. Du har ju ingenting som inte passar in. En stor näsa eller så. Det är som samma stil, man kan liksom se att det är samma konstnär som gjort alla delarna". Och precis när mitt hjärta skulle börja smälta fullkomligen ropar han ut: "MEN ALLTSÅ HELVETE VAD BRA SAGT! VA? VISST VAR DET DET?!". Och som genom ett trollslag var all magi bara bortblåst.

Hej!

2010-04-08T11:49:00.007+02:00

Ursäkta mig och mitt lilla avbrott. Jag satte visst påsken i halsen och kom av mig. Idag läser jag tråkiga artiklar på hemmaplan. I morgonrock. Det blir lätt på det viset. Jag har svårt att starta på ett så där riktigt sätt som jag annars alltid gör när jag tillbringar dagen på skolan. Den där 50-minuters morgonrutinsrundan som inleder varje skolmorgon är såna här morgnar som helt bortblåst. Jag står framför garderoben och förstår inte vad jag ska göra där. Jag går in till badrummet och tittar mig själv i spegeln, stryker på det tredje varvet dagkräm och går därifrån. Och spegelbilden bara; "Hallå? Går du nu? Vi skulle väl göra i ordning dig nu? Eller? Du ser ju hemsk ut". Men iväg går jag. Tittar på lite Gomorron Sverige och irriterar mig lite på programledarens 5-frågor i 1 och på mina nakna kalla ben. Går till garderoben, hittar någonting med två ben och en midja, tar på mig dessa oavsett färg och snitt och flanerar vidare i lägenheten. Hittar artikeln jag lovat mig själv läsa, läser en sväng medan jag brer en husman till för-lunch. I min drömvärld skulle dessa mornar inte se ut på detta vis. Jag skulle istället vilja göra som jag alltid gör men istället för att låsa upp dörren och gå ut skulle jag vända mig om och gå tillbaka in i lägenheten igen. Sitta ostörd till lunch, äta husmanskost mellan 12 och 12.45 och sedan läsa vidare. Men det kanske kommer med åren tänker jag men kommer i samma ögonblick på att jag ju hunnit bli 24. Hoppet är kanske redan ute. Vi får se. Jag har förresten funderat över vem som tänker ta på sig att ringa teve och berätta att vi tackar för försöket, men det finns ingen som ser Navy CIS, CSI, Förhäxad och How I met your mother. Dom där programmen som ständigt visas vilken tid man än slår på teven, men bara bläddras förbi. Det känns liksom fel och orättvist att inte låta dom veta. Berätta att det är snällt men att det blir fel. Tack men nej tack.

Klackarna i taket.

2010-03-28T21:54:00.005+02:00

Förmodligen är det inte på något sätt unikt, men jag föredrar situationer som jag själv kan påverka. Att det är Umeå Universitet som avgör på vilken praktikplats jag ska tillbringa hela höstterminen känns till exempel obekvämt. Jag kan bara stå vid sidan och snällt önska. Önska att jag får vara kvar i Umeå och önska att jag får vara på en verksamhet som känns givande och intressant. Jag får ibland för mig att det bara är en av önskningarna som kan uppfyllas. Det känns också obekvämt att det inte är helt klart om vi får bo kvar i vår älskade lägenhet till hösten. Troligt är det, men inte helt klart. Det ligger i hyresvärdens händer. Han kanske vill passa på att renovera, säger han, när vårt andrahandskontrakt går ut. Men bara kanske, och i så fall får vi nog flytta in igen, när det är gjort. Det låter alltså på det stora hela positivt. Men det är dessa kansken och att dessa kansken ligger i någon annans händer, det är det som gör mig obekväm och lite beklämd. Jag gillar bättre sådana problem som jag själv rår över. Att jag inte har några festliga kläder eller rena svarta strumpor. Eller att offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) känns svår. Eller att jag förälskat mig i ett par 1200kronorsskor. Jag saknar dom problemen och önskar att dom kom tillbaka. Just denna kväll känns dom så långt borta och oanträffbara. Och det sägs ju så, att en människa utan bröd har ett problem, och en med bröd har 100. Jag väljer utan tvekan 100-packet. Nåja, sånt här löser sig alltid, jag ska inte måla Satan på väggen. "Glad påsk" påstår Svepet på hallgolvet. "Ja, jag ska göra mitt bästa" lovar jag.

Och vinnarna presenteras på hemsidan.

2010-03-23T21:55:00.003+01:00

Kvällen här på skolgatan har varit seg. Middagen bestod av rester från svunna tider. Smakade inte alls som jag ville minnas dom. Dom friterade potatisskivorna sov när jag plockade ut dom från kylen. En minut i micron gör susen, tänkte jag. Men hade fel. Potatisarna låg fortfarande utslagna på tallriken, inget kunde visst väcka upp dom. Såsen smakade ättika och fiskbiffen tittade surt på mig. Du har visst dill i ansiktet, tänkte jag påpeka med tordes inte. Salladen försökte desperat liva upp kalaset, men drunknade snabbt i sin egen entusiasm. Eller var det vinägerdressing. Försökte så gott det bara gick avsluta det sorgsna kalaset med hedern i behåll. Åt tre blomkålsbuktetter från kylen. Dom smakade gas och var inte alls sådär goda som dom på förhand alltid lovar med sitt vita fluffiga yttre. Sen var den kvällen förstörd. Trodde jag! För ni förstår, plötsligt uppenbarar det sig att jag är en av vinnarna i årets skattelotteri! Tre tusen kronor, direkt in på mitt konto! Innan midsommar åtminstone. Att det är självaste jag som slitit ihop dessa är ingenting jag ägnar någon tanke. Att ringa Skatteverket och tacka ligger betydligt närmare till hands.

Och vilken födelsedag jag haft! Har jag inte nämnt det? Att det var alla tiders dag? Först förmiddagsgratulationer på skolan. Jag njöt! Konstigt det där. Att känslan av att vara i skolan på sin födelsedag är exakt densamma oavsett om jag fyller 9 eller 24. Man är liksom där fast ändå inte. Jag hör vad du säger om förvaltningsrätten, men jag lyssnar egentligen inte. Jag ska alltid känna så, oavsett jobb. "Jo, jag hör vad du säger, systematiskt utfrysta elev, men jag fyller liksom år idag och är därför bara här rent fysiskt". Och sen fikades det! Lagom mycket. Man vill ju inte hylla sig själv till skyarna. Nej, låtsas man, det här jubiliéet värderar jag inte högre än bulle, ful marängtårta och brända kakor. Samtidigt som man inombords radar upp ett fyrfaldigt leve. Och på kvällen blev det vinkalas här! Och gåvor haglade in och frågar man presenthögen skulle den bestämt hävda att också 25årsdagen är avklarad. Tack ni älskade firare och gratulanter! Från djupet av hjärtat mitt.

24 år. Det är nog det äldsta jag varit. Inte bara i antal år, det låter också så gammalt! Det är den största förändringen jag varit med om, från 23 till 24. Det skiljer sig avsevärt. Vuxet, allvarligt och lite ansvarsdrabbat. Det var lite därför jag var rädd när jag loggade in på Skatteverkets hemsida. En skattesmäll, det lät liksom så 24årigt. Men när domen väl föll jublade jag högt och kände mig plötsligt som 23 igen.

Foliebitar

2010-03-18T21:33:00.006+01:00

Jag kan inte droger! Jag är rädd för att det kan vara ett problem. En socionom som inte kan droger kanske inte är riktigt trovärdig. Lite som en präst som inte tror på gud. Eller ungefär åtminstone. Jag känner mig alltid lite nervös när folk pratar om opiater hit och benso dit. Jag kan inte sånt! Jag vet inte vilka man blir lugn respektive galna partydjur av. Och vilka använder vad? Vem gillar kokain? Och vem amfetamin? Nej, det här fungerar inte, jag måste bli bättre. Det här blir veckans glosor: imovane, tramadol, dextropropoxifen, bensodiazepiner och alkohol. Som ett vatten, till nästa torsdag. Det lovar jag mig själv. Jag vill också be om ursäkt till dig som googlat dig hit. Det är möjligt att du blev besviken, eftersom jag inte heller vet var man får tag på dessa saker. Men du skulle istället kunna se detta som ett litet litet jag-borde-nog-sluta-tecken. Imorgon ska jag fylla år. Verkligen! 364 dagar om året fyller man inte år, 1 dag fyller man år. Och det ska märkas, har jag nu bestämt mig för. Kanske ska jag äta mig mätt på färdigskalade räkor. Och dill. Det är något av en dröm. Håkan köpte blommor till mig idag. Ibland får jag för mig att han är kär i mig.

En trevlig rubrik bara.

2010-03-14T22:05:00.005+01:00

Idag har jag ätit chokladfingrar och småkakor med min allra allra gravidaste vän. Den är så spännande att den är svår att beskriva, denna väntan. Och då och då slår det mig, att det inte bara handlar om en graviditet, en förlossning och en ett MMS från BB. Nej, det ska faktiskt flytta in ett barn hemma hos dem. Som sen ska bo där ända tills föräldrarna tycker att det nog börjar vara dags och barnet plötsligt förstår undermeningen i de där åtta kokböcker den fick i julas. Ja ni förstår - oj, vad länge! Så tänker man. Och tänk så mycket som ska hända där emellan; barnet ska både lära sig gå, krypköra och sätta tillbaka korken på tuschpennan. Och som förälder kan man dessutom välja ut några extra viktiga lärdomar till sitt barn. Lärdomar som kommer att fastna lite lite ordentligare än allt annat. Hur mina föräldrar gallrade och valde, det vet jag inte. Kanske var det lottning. Att passa sig för klämrisken när strykbrädan fälls ut och ihop, det är en. Att inte titta in i svetslågan, det är en annan. Och det sitter! Jävlar i mig vad det sitter. Men det ska man ju komma ihåg alltså, att detta har jag ju hårdlärt mig på bekostnad av annat. Till exempel äter jag aldrig soppa så där smart, från kanterna först, trots att den är mindre brännhet där. Det här beror förstås på att detta inte valts att satsas på. Man gör sina val som förälder, det går inte att täcka in allt. Det gäller bara att stå stadigt för det, när ungdomen en dag kommer med bränd tunga och argt frågar varför den aldrig fått lära sig hur soppa fungerar. Det är då man får be sitt barn tänka efter hur många sönderklämda fingrar den genom åren dragit på sig. "Vad fan menar du?" frågar ungdomen obstinat. "Nej, just det!" svarar du och ler lite stolt.

Tisdag i mars.

2010-03-09T16:48:00.005+01:00

Svårbestämd årstid detta. Över en natt blev det våraktigt och människor bytte jackor och tittar plötsligt snett på min mössa och mina vantar. Får jag för mig. Och min pelargon blommar återigen i fönstret. Många skulle säkert se det som ett vårtecken. Jag ser det mer som ett tecken på att jag varit en god och skötsam människa. Vattnat med näring och snällt väntat. Så har det inte alltid varit. Tidigare har jag helt struntat i att vattna och sen blivit både arg och besviken på den frasiga döda familjen i fönstret. Men det är andra tider nu, konstaterade jag idag. "Och vår" förtydligade blomman. "Och vår" sa jag motsträvigt. Men jag tycker fortfarande att folk och flora tar ut segern i förskott.

Sen måste jag använda denna kanal för att be om en pinsam pinsam ursäkt. Jag har fram till dagens datum trott att ordet "trind" betyder nätt och slank. Håkan var idag tvungen att plocka fram synonym-ordboken för att få mig att inse att jag just kallat honom för knubbis. Och det är nu jag vänder mig till dig som också kan ha drabbats av detta missförstånd. Har jag någon gång sagt till dig att jag tycker att du är trind, så har jag inte alls menat att du är knubbig. Jag har tvärtom tyckt att du är tunn och smal. Jag kan inte komma på vem du drabbade kan vara, men jag känner ju som på mig att jag använt mig av ordet. Och jag skäms.

Idag har jag försökt verka fram ett CV inför praktiken nästa höst. Det är svårt. Vad har jag gjort för världen? Och inte är jag så fantastiskt flexibel och lätt att ha å göra med. Det beror ju på, men det kan man ju gärna inte lägga till. Eller? Ikväll har jag bjudit in en ensam gravid kvinna på tacos. Välgörenhetsarbete, hamnar det under.

Kort rapport.

2010-03-07T19:56:00.004+01:00

Håkan säger att jag inte kan titta på teve, att jag är för okoncentrerad för att få välja program. Jag tycker det hela är överdrivet. Det räcker med att jag tittar på honom och sedan tillbaka på teverutan så har Landet runt förvandlats till Chicago - Detroit. Tillslut blir det en befrielse att gå från tevesoffan, till en värld där jag får titta åt vilket håll jag vill utan att någon tycker till. Han är listig den här Håkan. Igår åkte jag snowboard - och tyckte att det var roligt! Det är ofta svårt tycker jag, att ha just bara roligt och inte få panik över att jag inte utvecklas på fem år och fortfarande bara ältar mina backside 180s. Men det gör inget, säger jag och många andra till mig själv. Och denna gång tänkte jag på riktigt så också. Solen sken ju och minusgraderna var bara fyra stycken. Dessutom var ryttarkaka, kaffe, salamimackor och fint sällskap nedpackat. Och då är det ju svårt att inte ha det bra.

Nöden har ju ingen lag.

2010-03-03T22:32:00.009+01:00

Jag har ingenting att deklarera! Är det detta öde varje blogg till sist går till mötes? Är det precis nu jag så smått börjar berätta om att jag försovit mig imorse, värmde lunch på lunchen, kände mig trött efter middagen, borde gå på spinning imorgon, vill ha mer pengar och längtar både till helgen och till sommaren? Klassas detta fenomen kanske som oundvikligt? För ni vet ju liksom jag att dessa bloggar förekommer. Och hur hamnar man där, tänker man? Är det så här det börjar? Först går det fem-sex dagar utan att en endaste liten tråd att spinna vidare på dyker upp. Jag lugnar mig och intalar mig själv att jag helt fritt får bestämma om och när jag ska skriva. Helt utan någon högre instans påtryckningar eller rekommendationer. Frivillighet under tvång och allt vad det heter. Nej Ida, det gör ingenting om det går fjorton dagar heller. En haltande inläggsfrekvens gör faktiskt inte världen obeboelig. Sånt intygar jag mig själv.

Men så kommer den sjunde dagen och man hör Prestationsångesten trampa omkring i trapphuset, utan att riktigt förmå sig att plinga på. Och åttonde dagen står den plötsligt där i min hall när jag går för att slänga soporna. Jag stelnar till och blir stående. Soppåsen som alldeles nyss burits med ett demonstrativt äcklat nypgrepp på en armslängd från kroppen ligger nu tappad vid mina fötter. "Ja, nu är jag här" säger Prestationsångesten lite beklagande. "Snälla, gå" piper jag vädjande. "Det var ju sagt att du inte skulle komma, att vi inte skulle ha med varandra och göra" fortsätter jag med gråten i halsen. Ångesten tar sats och ska förklara sig när vi plötsligt hör snabba steg i trapphuset och Paniken stormar in i den lilla hallen. "Vad gör du här?" frågar Prestationsångesten, "du skulle ju vänta i bilen. Det är inte dags ännu.". "Det blev ju så kallt" svarar Paniken gnälligt innan den får syn på mig och går fram. "Ida, du måste skriva nånting nu alltså!" säger Paniken, "det fattar du väl?". "Men jag kan inte.." försöker jag med skör röst, "jag har ingenting att skriva om".

Paniken ställer sig bredvid mig och lägger sin arm om mig. Den är bra mycket större än jag och tyngden på mina axlar får mig nästan att niga. "Bara skriv något" säger Paniken, "vad åt du till frukost till exempel? Och hur kände du dig när du vaknade imorse? Trött kanske?". Jag tittar ner i backen för att slippa möta varken Ångesten eller Panikens förmanande blickar. "Men vad säger det då?" försöker jag, "varför skulle någon vilja läsa om det?". Ingen av dom låtsas höra min invändning. "Gröt kanske?" försöker Prestationsångesten. "Eller ostmacka?" forsätter Paniken. Jag känner gråten sticka i näsan. "Havreringar" svarar jag mitt tystaste och hoppas att ingen ska höra. "Vad sa du Ida?" frågar Paniken. "Havreringar" upprepar jag klart och tydligt "med fil och hallonsylt". Paniken släpper greppet om mina axlar och vänder sig leende mot mig. "Sådärja, där har du det!" säger den hurtigt och tittar på Prestationsångesten. "Då var vi väl klara här antar jag?". Jag nickar tyst. "Men vi ses ju snart igen!" påminner Paniken innan de stänger dörren efter sig.

Bara ta dina färska örter och gå.

2010-02-23T20:50:00.005+01:00

Vad är det egentligen för människor som äter middag? När jag dödshungrig googlar och bläddrar runt för att hitta middagstips blir jag först förbryllad och sen förbannad. Överallt står det "enkelt och snabbt", "laga lätt" och "bästa vardagsmaten". Och visst stämmer det, det är oftast varken svårt eller långkokt. Men alltså hallå här - vem är du som råkar ha 100 g. rökt lax hemma? Eller 200 g. färska tigerräkor? Eller en kruka basilikablad? Eller en mogen avocado? Eller halloumi? Eller saffran? Eller färsk lammkorv? Eller babyspenat? Eller ork att gå och handla? Det ska jag säga er, mattipsare, att nog kan också en simpel människa som jag laga en himla god och fruktansvärt snabb middag med dom grejerna i kylen. Det är liksom inte det som är konsten. Konsten måste ju ligga i att laga en middag utan varken potatis, morötter, creme fraiche, krossade tomater, fisk i frys, lök i någon valör, bacon, mjölk, tacosås, tonfisk, citron, köttfärs, grädde, färskt bröd, majs, zucchini, kyckling, ägg, champinjoner, ris, falukorv och alla sorters ost. Det är ju det som jag vill lära mig! Inte att pancetta passar bra ihop med kycklingfilé och färsk rosmarin, och dessutom sköter sig själv i ungen. Jag fattar det. Koka pastan, bregotta och svartpeppra - det kallar jag ett enkelt middagstips! "Ja men är det så roligt då? Det handlar om att planera" påpekar kokboksförfattaren viktigt. "Men ni vet ju fan ingenting om livet" fräser jag tillbaka utan att ens tugga ur.

Hockeybilder och reflektioner.

2010-02-21T19:55:00.005+01:00

Vi gick i fällan, Håkan och jag. Genom fönstret sken solen på ett sånt där jobbigt övertalande sätt igår. Till sist har man liksom inget mer att sätta emot, man bara ger med sig och går ut. Fälla! Jättekallt och blåsigt, i kombination. Men, väl ute erkänner man inte gärna sitt misstag utan spelar med och låtsas njuta. Hockey i Döbelnspark, var aktiviteten. Bara två kvarter från vårt inomhus, sådär lagom. Jag mot Håkan. Eller hockey mot bandy, om du vill. Landbandy. Han får så ont i fötterna av skridskor förklarar han. Jag himlar med ögonen och menar att det ju är det som är hockey. Nåväl, jag blev ju snabbare.

Det är roligt att åka skridskor när man inte riktigt kan, man blir snabbt så himla mycket bättre. När jag åkte sist, på säsongspremiären förra helgen, sa Daniel att han tyckte att jag spelade som Öhlund. Landslagsbacken! Jag har inte sovit en minut sedan han sa det, legat vaken om nätterna och bara tagit in det. Landslagsback alltså, och jag som precis lärt mig åka baklänges! Vem hade kunnat ana? Därför var jag tvungen att få visa upp min nya talang för Håkan, och som jag glänste! Jag visade översteg åt båda håll, baklänges med stor koncentration och slutligen stopp. Du är komplett, konstaterade Håkan och jag var ju bara tvungen att hålla med. Sen spelade vi match, och avslutade med short track.

Och apropå OS - här är några små reflektioner från helgen: 01. Norges hockeytränare är enfärgad, har ni sett? Det är sällan man ser enfärgade människor. Kul! 02. Det är svårt med curlingskämt, jag skrattar osäkert med, utan aning. 03. Märkligt hur Danmarks curlingdamer gjort sig fina. Kjol, bomullsstrumpbyxor och stor curlingtröja? Det kändes bara så fel. 04. Det är svårt att säga om det är ländskidåkningen eller kommentatorerna Jacob och Anders jag gillar bäst. Dom verkar trivas så bra med både varandra och sina jobb. Tänk om jag fick sitta där hos dom. Jag skulle sitta alldeles tyst och bara njuta, inte störa det minsta. "Har du det bra?" skulle Jacob mima med handen över mikrofonen. "Jättebra !" mimar jag tillbaka och ler.

Min egna dag.

2010-02-19T23:02:00.004+01:00

Härliga fredag! Alltså, det är svårt att inte gilla dagar som denna. Jag har under hela dagen bara gjort och ätit sånt jag velat göra och äta. Och nu sitter jag här i min alldeles egna ensamhet, och dricker det jag vill dricka. Vilken temadag! Jag bjuder mig själv på chips ikväll också. Hemkryddade lättsaltade. Det är så jag gör när ingen ser. Citronpeppar, italiensk salladskrydda, chilipulver och paprikapulver, det är receptet. Men testa inte det här hemma, så gott smakar det nog egentligen inte. För mig smakar det ju framför allt barndom. Det smakar som när min lillebror och jag fullkomligen sprang hem från badhuset på onsdagskvällen, för att inte missa en minut av spänningen i Mälarviken. Och på vägen mot vardagsrummet tog jag famnen full av kryddburkar och fyllde en tallrik med lagom mjuka chips från fredagens Fångarna på fortet-sittning. Sen satt jag där i filt med mitt blöta hår och pysslade med mina chips. Så ni förstår, det här handlar mer om nostalgi än om Santa Maria. Men det är alltid pinsamt att köpa lättsaltade. Usch. Precis som att jag var en vesuvio-människa. Vad ska folk tänka? tänker jag. Så jag brukar försöka kompensera med något svårt, typ tapenade. Eller lagerblad, det är billigt.

Skåpmat.

2010-02-17T22:43:00.006+01:00

Jag vet var mina drömmars skåp står. Jag vet också var det borde stå. Hos mig. Nu talar jag dessvärre inte om det skåp jag tidigare skrivit och konstant pratat om, och senare också köpt. Nej, när 350 kronors-skåpet bars ut till bilen i söndags föll mina ögon på skåpet som tyst stått vid sidan av uppståndelsen. "Hej" sa jag försiktigt och kände hur kinderna blev alldeles varma. Skåpet bara stod där, med all sin bländande blyga skönhet och bara tittade tillbaka på mig. Jag hörde hur skåpbärarnas fotsteg avlägsnade sig och närmade sig bilen och jag var nu tvungen att springa ut och tacka för bärhjälpen. "Vi kanske kan.. " började jag stressat och kände hur paniken spred sig. "Vänta här!" slängde jag ur mig och skyndade ut genom dörren. Kvar stod skåpet med mitt hjärta i handen.

Väl hemma har stämningen varit minst sagt tryckt. Jag hanterar situationen bäst jag kan, men det går dåligt. De få gånger jag vågar möta 350 kronors-skåpets blick ser det rätt igenom mig. Jag vet att det vet att jag är kär i någon annan. Det är ett faktum. Jag har gjort taffliga försök men allt faller så platt. Idag kom jag hem med en flaska målartvätt och en burk färg. "Jag tänkte att vi skulle göra något kul tillsammans" försökte jag hurtigt. Skåpet tittade bort. "Och kolla här - slippapper!" fortsatte jag, "som en spakväll!". Skåpet tittade fortfarande bort. Jag ställde besviket bort påsen och gick uppgivet därifrån.

Hur ska man göra? Jag verkar vara en hemsk hemsk människa jag. Adoptera ett barn för att när jag kommer hem ångra mig och säga tyvärr Kim, du är säkert fin men jag gillar din barnhemsgranne Li bättre. Vi åker tillbaka och hämtar henne till helgen. Men du kan ju såklart bo här, och så, ett tag. Det finns ju mat i kylen, känn dig som hemma. Hemska människa. Och jag ska föreställa socionomstudent. Minsann. Och när den förbjudna kärleken dessutom kostar pengar? 1500 kr. Det blir till att rota fram sparpengarna vikta till sommarens olika begär. Det var inte det här jag tänkt skriva när jag satte mig här. Det bara bubblade fram, helt okontrollerat. Jag hade tänkt dela med mig av ett må bra-tips och lägga ut en bild på mina små skålar. Så här: Värm upp resten från gårdagsmaten, lägg i liten skål eller på litet fat och ät som förrätt vid middagen. Inled gärna måltiden med en skål eller valfri stel fras. Vardagen blir plötsligt så väldigt mycket festligare. Nej det här går inte! Mitt hjärta är någon annanstans, det är ju uppenbart.

Vancouver och jag.

2010-02-14T22:38:00.006+01:00

Jo det stämmer, jag har matchat tulpanerna efter OS-bilagan. Det är lika bra det, resonerade jag. För varför hymla kring ett faktum? OS färgar mycket av min vardag i dessa dagar. Det blir lätt så när man är kär i någon som är kär i vinterspelen. Och inget fel med det! Jag gillar ju OS. Men det är inte sporterna jag gillar mest, det är framför allt det runt omkring som jag intresserar mig för. Paniken i blicken hos skidskytten som bommat tredje raka i stå, de stela omfamningarna efter det rafflande upploppet och hockeyspelarna som byter tröjor med varandra efter slutsignalen. Det där sista var alltså ett skämt, jag vet bättre än så. Nej, det är trevligt det här! Men jag vill nog inte kalla det för att jag följer OS, det är ju snarare OS som förföljer mig.

En liten erkänning.

2010-02-12T14:42:00.011+01:00

Veckan verkar ha bestämt sig för att bli till helg och jag kliver med vördnad åt sidan och låter det bara ske. Jag gillar övergången från ledig vecka till ledig helg, den är som så totalt. Veckan har förresten varit bedårande, fylld med en massa omtyckt folk. Semlor på stan, 2,5-timmespromenader, påhälsningar, TV-kvällar och lediga luncher på skolan är bara ett axplock. Ja ni förstår vilken vecka! Dessutom har jag fikat hembakat fika med två av mina bästa och gravidaste vänner. Det var både fint och gott på så många sätt och vis. Och jag skämtade inte en endaste gång på ordet trimester. Det brukar annars vara lite väl lätt hänt. Och under veckan har Håkan fortsatt sin kamp. Mot mig. Under en längre period har han försökt plocka ett visst beteende ur mig. Det låter hårt, men jag förstår att det måste göras. Så här kan nämligen ett framförtevensamtal mellan oss låta, ungefär:

Jag: Håkan?

Håkan: Ja?

Jag: Du..

Håkan: Ja?

Jag: Vet du?

Håkan: Nej.

Jag: (Tyst)

Håkan: ..?

Jag: Du?

Håkan: Ida - säg bara det du ska säga!

Jag: Men jag vet inte om jag minns..

Och detta är på intet sätt en överdrift. Historien följs sedan av en lös fundering kring en oformulerad tanke. Men det är svårt att sluta, bevisligen. Jag har liksom vant mig vid att få uppmärksamheten ordentligt bekräftad innan jag fortsätter. Vad jag ska med den till vet jag dock inte. Och jag tror att jag blivit värre med tiden. Jag måste sluta. Men jag sköter mig klart bättre bland folk. Därför kommer Linda och Daniel hit ikväll och dricker vin och äter chips med oss. Att dom är en viktig del av mitt rehabprogram har dom inte en aning om.

Återvinnande.

2010-02-08T23:53:00.009+01:00

Den som påstår sig återvinna för miljöns skull, den ljuger. Det finns inget som bringar ett så gott samvete och en så god nattsömn som återvinning. Den som återvinner kan komma undan med polismord. Åtminstone samvetsmässigt, juridiskt kan det kanske bli svårare. Ikväll har vi återvunnit, oj vad vi har återvunnit! Alltifrån glödlampor till vinflaskor och pepparkaksburkar sorterades upp och lämnades på rätt plats. Det är en fantastisk känsla inte bara samvetsmässigt, jag får också en bra överblick över mitt liv. Precis som det går att se framtiden i kaffesump går det att se dåtiden i återvinningsskräpet. Minnas den goda duschkrämen, vindrickandet på småtimmarna och det eviga bytandet av lampan i hallen. Lite mindre magi, betydligt mer tillförlitlighet. När allt är klart åker man hem och klappar sig själv på axeln. Att det var jag som skulle hindra jorden från undergång, vem hade kunnat ana?

Veckans kompis utsedd.

2010-02-07T19:07:00.006+01:00

Idag har tillvaron varit så där påtagligt påtagligt bra. Av alla veckans dagar kommer vår gårdag Lördagen utnämnas till veckans kompis och lagkamrat. Enträget satt vi vakna, Lördagen, Linda och jag och skrev på skoluppgiften till klockan slog halv två och uppgiften var färdigställd. Väl medvetna om att vår insats skulle bli ihågkommen som ovärderlig stupade vi i säng och sov sådär lagom självgott. Söndagen förstod först inte vad som stod på när jag på morgonkvisten berättade vad som hänt. Så jag förklarade återigen hur det låg till, att Lördagen enträget suttit uppe på natten och gjort undan hela veckans arbete. Söndagen visste inte vad den skulle göra av sig själv, så häpet lycklig blev den. Och plötsligt kom jag på oss med att stå och stryka kläder framför teven, jag och Söndagen. Kanske inte mest för att det behövdes, utan snarare för att manifestera ledigheten.

Jag minns hur det brukade kännas, när jag i min barndoms dagar med trötta ögon kom ner för trappan på morgonen och hittade mamma vid strykbrädan framför SVTs sändningar av femmilen. "Men hej gumman!" skulle hon varmt säga och berätta att det finns nykokt blåbärsgröt i en kastrull bredvid spisen. Jag skulle gå tillbaka in till köket och sitta en liten stund i den varma fläcken sol på köksgolvet med armar och ben infällda i nattskjortan. Sen skulle jag balansera in tallriken med gröten och den skvalpande mjölken ovanpå och mamma skulle fråga om det inte vore enklare att ta med hela mjölkpaketet. Sen skulle jag äta min lediga frukost medan mamma stod bredvid och strök.

Nog med barndomsskildring. Nu stod vi alltså där, Söndagen och jag och strök i ledighetens namn medan solen sken på oss genom fönstret. Utan att rå för det skulle Söndagens lyckliga uppsyn plötsligt irritera mig. "Du är ju ledig idag", hör jag mig själv försöka, "varför kan inte Tisdagen stryka sina egna kläder?". Utan att titta upp från den rykande skjortan svarar Söndagen glatt och oprovocerat "Jag gör det här så gärna, kära du". Och nynna vidare. Jag himlar odiskret med ögonen och ser plötsligt Håkan titta vuxet på mig. "Om du nu inte vill stryka Ida kan ju du hitta på något annat" säger han och jag förstår att han tycker att jag är orättvis mot Söndagen. Jag tog därför bilen och Maja och körde ut till antikhandlaren i Stöcksjö. Den trevlige mannen var precis lika trevlig som alltid. Jag köpte mig bland annat en gammal trähink, som det varit senap i för längesen. Den står mina presentpapper i nu.

Dessutom hittade jag ett stort skåp, precis ett sånt som jag sökt efter. Det som gör att jag tvekar är sorgligt att säga nog priset. 350 kr vill han ha för det. Det är väldigt väldigt lite för ett skåp i allmänhet och hos den trevlige mannen i synnerhet. Det borde finnas en hake, resonerar jag torrt för mig själv. Det är hemskt att jag tänker så. Ibland kommer jag på mig själv i mina skrämmande penga-resonemang. Det där var ett exempel. Ett annat exempel är när jag innan jag går till skolan på morgonen springer runt i lägenheten för att hitta en tia. Eller två femmor, till kaffet i första föreläsningspausen. Att det ligger nävar med enkronor i skålen i hallen är ingenting jag bryr mig om. Det är för tungt i fickan. Enkronorna är liksom inte värda sin egen vikt. Jag stannar upp och skäms över mig själv och häller ner 23 stycken i väskan. Förlåt mig, mumlar jag tyst till mig själv. Och till enkronorna. Och till skåpet. Nej, till helgen flyttar skåpet in till oss. Fastslaget.

Jävlar.

2010-02-04T16:14:00.014+01:00

Problemet med att ha det så bra i livet är att små irriterande saker snabbt blir till så väldigt stora irriterande saker. Problem, nästintill. Du gissar rätt, här följer ett exempel:

I julas fick jag både många och fantastiskt fina julklappar. Verkligen fina! En av de allra finaste var en penna som konstigt nog motsvarade alla de förväntningar och krav jag har på pennor. Bakom min rygg klassas jag och mina kravgränser säkert som larviga. Att denna penna motsvarade alla mina förväntningar blev plötsligt inte så väldigt märkligt när jag av en ren händelse (tjat och hot) fick reda på vad den kostade. 695 kr! Jag dör. Det är inte ett rimligt pris på en penna - trodde jag, tills jag träffade denna.

Vi har haft det fantastiskt ihop, denna penna och denna jag. Men mot slutet har jag blivit lite förbryllad, när pennan mitt i en mening blivit tyst en stund, för att liksom hämta andan och sedan komma igen. Igen. Märkligt, tyckte jag när dessa små uppbrott kom mer och mer frekvent. Förra veckan, när jag var till bokaffären Åkerbloms där pennan också var köpt, kom jag på att jag snällt skulle fråga dem om detta var: 01. Någonting man krasst fick räkna med 02. En barnsjukdom 03. Ett fabriksfel eller 04. Om det möjligen var pappret som ställde till det.

En ung kvinna skruvade osäkert upp pennan och funderade. Rätt vad det var kom en äldre manlig expedit fram till oss. Vi förklarade problemet och han muttrade och testade pennan, som självklart mådde som en gud just för tillfället. Jag försökte försiktigt förklara hur det låg till, att det givetvis inte hände konstant, bara ibland och nu ville jag snällt undra varför. Mannen slet upp en förpackning, bytte innanmäte på pennan och räckte över den till mig med en smal blick. Jag testade den på blocket som låg framme och skulle precis konstatera att jo - när jag tittar upp och märker att han stirrar på mig. "Fungerar lika bra som förut, va?" fräser han fram. "Jo", konstaterar jag, och känner mig plötsligt väldigt misstrodd. "Ni förstår att jag inte försöker lura er va?" frågar jag med klen röst. "Ja, nästa gång du kommer så tror vi dig då inte" fräser mannen tillbaka. Den unga kvinnan som nästan försvunnit där hon stod sa ingenting men försökte le lite ursäktande. Jag tackade för mig och gick, förnärmad och misstrodd.

Väl hemma upptäckte jag det värsta med denna historia: pennan är inte densamme. Den skriver tjockare, ojämnt och inleder ofta meningarna plumpt. Dessutom läcker den i sin egen kork. Under föreläsningarna ekar mannens ord i mitt huvud: "Ja, nästa gång du kommer så tror vi dig då inte, då inte, då inte". Jävla människa. Jag vet inte hur jag ska våga gå tillbaka. Och hur säger man "Jag skulle vilja be om att få prata med din chef" utan att det låter som en replik hämtad ur en sketch från årskurs 5? Nej, jag ger det här någon vecka till, jag måste mogna.

Hej februari!

2010-02-02T00:11:00.004+01:00

Ånej-ånej, jag har visst blivit sjuk under kvällens gång. Det är halsen, om jag förstått saken rätt. Tänk, tänker jag, om jag blivit svinsjuk när jag vaknar imorgon bitti. Och jag som inte är vaccinerad. "Jag tror som inte att det är någon vidare god idé, den här vaccineringen" pläderade jag. Storasyster Apotekarstudent och Doktor Christian bara tittade på mig från andra sidan julfikabordet. "Gå och vaccinera dig, Ida" sa systern sakligt och Doktor Pojkvän nickade ifyllande. "Okej" svarade jag snabbt. Jag var liksom inte på humör för en medicinsk diskussion den dagen. Det var inte alls det att jag kände mig underlägsen och saknade medicinska argument, kunskap och trovärdighet på området. Nej, det var helt och hållet julfikastämningen jag värnade om. Men alltså, döm av Christians förvåning sen, när han upptäcker vem det är som ligger där i respiratorn på intensiven och andas med hjälp av extern lunga - Ida! Och han som trodde att han vunnit diskussionen och fått mig vaccinerad - icket! Ja, vi får väl se vem det är som skrattar då.

En stackare.

2010-01-31T18:30:00.004+01:00

Fina helg, snart till ända. Jag har hunnit med mycket. Både en tevekväll, 0,6 kg godis, goda vänners lag, en röd respektive vit flaska vin, en inflyttningsfest och en ärenderunda. Och inte en enda diskning! Det är Söndagens bekymmer, resonerade Fredagen sorglöst. Stackars Söndag, veckans svage. Ställer alltid upp för gänget och tar hand om allt tråkgöra som övriga veckodagar bara struntat i eller helt krasst avsagt sig. Idag ska vi både diska, handla och läsa tråkig bok, Söndagen och jag. Och allt detta med en svagt pulserande huvudvärk, efter Lördagens själviska påhitt. "Ibland måste man stå upp för sig själv och säga nej också", förmanar jag skarpt där vi står tillsammans och metodiskt skrubbar bort intorkade frukostflingor. "Jo," nickar Söndagen skamset, "men alla hade så mycket annat för sig. Och imorgon kommer Måndagen och ja, vad ska jag säga, han har det ju rätt kämpigt som det redan är". Jag tittar på Söndagens nästan ursäktande sätt att finnas till och känner mig plötsligt orättvis. "Jag ska prata med dom andra" lovar jag till slut. Söndagen tittar upp och ler pliktskyldigt mot mig, fullt medveten om att det inte heller denna gång kommer leda nånvart.

Precis som en innekatt.

2010-01-29T16:23:00.006+01:00

Det är kallt idag, sägs det. Jag har själv inte varit utanför dörren. Men där jag suttit framför min dator har jag genom fönstret kunnat höra täckbyxor gå förbi och genom Google Chrome-fönstret sett otalig statusuppdateringar om just kylan. Jag fick visserligen en liten egen uppfattning om iskylan då jag på förmiddagen öppnade fönstret. Strax innan jul kom jag på att jag innerligt innerligt önskade mig småfåglar utanför fönstret. Då vi bor på andra våningen är det svårt att på ett så där klassiskt vis smälla upp en kärve på gårdsplanen och eftersom vi heller inte har någon balkong är det svårt att hänga upp talgbollarna. Efter lite grunnande löste jag det på ett eget minst lika bra vis. Jag knöt två bollar i varsin ände av ett kortare snöre, öppnade fönstret och kastade ut montaget i närmsta björk. Sen hängde skapelsen där och småfåglarna åt och jublade och sydde mig en klänning till balen, som småfåglar brukar göra. Häromdan såg jag att bollarna var uppätna och idag gjorde jag därför om proceduren. Gick nästan lika bra, men en boll föll ur sitt nät och landade på backen. Asch, tänkte jag, den där är till mössen. Dom syr ju också balklänningar. Så, nu har jag småfåglar utanför fönstret igen. Hittills bara talgoxar, men det räcker gott. "Och vad händer med skräpet som blir kvar i trädet?" undrar ni. "Ja" svarar jag.

Baksida lår.

2010-01-28T19:47:00.006+01:00

Nu är jag här igen. Något svagare än jag någonsin varit tidigare. Min goda vän Linda lyckades efter lång övertalning skaffa mig en prova-på-vecka på gymmet. Eller träningsstället? Jag behärskar inte ens terminologin, det är uppenbart. Idag var det styrka i grupp och jag var absolut svagast i gänget. Den glada instruktören frågade om det var någons första gång och jag svarade ja. Hon sa att hon ville veta eftersom hon skulle hålla lite extra koll på mig. Jag svalde paniken och log mitt vänligaste tillbaka. Och sen bar det av. Linda var fantastiskt stark och imponerade på alla. Efter träningspasset tog jag min lilla gympapåse och stapplade ut från lokalen. Dom få små muskler som fortfarande var vid liv insåg att det var dags att kliva fram och för stunden sluta sörja sina avlidna kumpaner i respektive muskelgrupp och mobilisera de sista krafterna. På något oförklarligt sätt släpades den tunga kroppen över bron, genom snömassorna och hem till lägenheten där makaronipudding och självömkan tog vid. Men hon har goda sidor också, den där Linda. Se här bara, hur snällt hon tog med mig till Ängelholm en helg i januari, för att kolla på Skåne och hälsa på den fina fina pojkvänskillen Daniel.

Ja, alltså ni förstår va? Dom är små darlingar och jag hade det hur bra som helst. Imorgon kommer jag snarare ha det hur dåligt som helst. Lite på grund av den ocharmiga boken "Organisation och omvärld" och mest på grund av träningsvärken. Jag råkade för ett tag sedan läsa en artikel om att det inte är optimalt att stretcha i grupp och la därför inget större engagemang i passets avslutande del. Dumt läst.

Vinka med vänster.

2010-01-25T21:46:00.006+01:00

Jag blev häromdagen besviken när tennisspelaren Nadal visade sig vara vänsterhänt. Ni vet, killen som Robin Söderling blev så arg på när han såsade ut tiden under tennismatchen. För tre år sedan. Så, jag gillar ju inte honom. Jag är 23 år och inbillar mig fortfarande att jag och alla vänsterhänta har ett särskilt band till varandra. Allihopa, alltså. Bara 13 % av jordens alla människor. Det är ju helt orimligt! Ändå tänker jag så, i tid och otid. "Är hon vänsterhänt? Det kunde man inte tro". Och vad ska Rafael Nadal tänka om mig? Jag som inte ens låtsas förstå tennisreglerna. Nej, detta måste upphöra på min 24årsdag, senast. Favoritpersoner måste ju handplockas, det vet jag ju egentligen.

(22.26) Nya rön! Han är inte vänsterhänt - han spelar bara tennis med vänstern! Det förklarar saken. Så-klart!

Det förflutna hälsar på.

2010-01-24T13:35:00.015+01:00

Det är visst alltför lätt att glömma bort en av de viktigaste anledningarna till att jag blev vuxen; att själv få bestämma vad jag vill äta och när. När jag tänker på saken förstår jag plötsligt vilken skymf det är mot Ida 6 år, att välja Finn Crisp och grönt te till kvällsfika, och hur väldigt sällan jag väljer glass med oboypulver. Att jag inte ens kan hålla sånt som jag lovat mig själv, det är pinsamt. Situationen hade nog blivit både skamsen och svårutredd om Ida 6 år klampade in i mitt vardagsrum där jag satt med mitt torra självvalda kvällsfika. "VA?! Jag fick välja mellan all mat i hela världen, och så väljer jag det här?" hade jag skrikit och förtvivlat lagt mig ner på golvet. "Eh.." hade jag svarat och lagt ner den torra sura crispen på assietten, "men jag tycker om det här nu". "Vaddå tycker om?" hade jag skrikit tillbaka, "inte tycker jag om det där mer än daimgrädde med banan eller mandarinklyftor på burk? Va?". "Nej, det är klart," svarar jag skamset och tittar ner på den tråkiga vita mattan utan att veta vad jag ska svara.

"Och jag får ju flera tusen kronor varje månad, eller hur?" fortsätter Lill-Ida. "Mjo, lånar", rättar jag vuxet. "Och vad köper jag för dom då? Jag kan ju köpa en häst för dom! Eller hela lådor med Dinosur, och bjuda hela klassen". "Jo kanske det" försöker jag, "men det är faktiskt inte så mycket pengar jag har att röra mig med". "Vaddå inte mycket?" fräser jag tillbaka, "jag åt inte godis på ett helt år för 500 spänn, minns jag inte det? Ida? Och vad köper jag nu för 500 kronor? Två påsar tråkig mat och en tråkig otecknad sociologisk bok?". Den bara drygt meterlånga varelsen ställer sig upp och går långsamt fram till mig där jag sitter. "Vem har jag blivit?" frågar hon tyst och tittar besviket på mig med sina brungröna ögon. Jag skrapar ihop smulorna på bordet extra noggrant för att slippa titta upp och möta hennes blick. "Förlåt" piper jag knappt hörbart.

Dagens eftermiddagsfika tillängnar jag mig.

Näring.

2010-01-23T17:52:00.001+01:00

Den svåraste frågan i mitt liv är den ständigt återkommande matfrågan. Skithungriga ligger vi i varsin soffa och försöker komma på hur vi ska få i oss näring. Det besvärliga är när det hela gått lite lite för långt. Allt vad inspiration, engagemang och ånga heter är sedan länge ihjälsvultet och det enda som återstår är hopp. Hoppet om att detta på något sätt ska lösa sig. Idén om att öppna kylen och kika runt är sedan länge övergiven och vår fortsatta överlevnad hänger nu på de allra lokalaste hämtmatställena. Det är nu det gäller att kvickt handla, att omsätta de där sista små krafterna till handlingar. Gör man inte det återstår bara den allra tunnaste sytråden till livlina, det allra närmsta matstället. Och det är inte tjusigt, det stället som jag väljer att inte nämna vid namn. Helan & Halvan har det redan nog svårt.

Vi lyckades hur som helst mobilisera våra sista krafter och Håkan hämtar nu en bananpizza till mig, efter många om och men. Jag tycker det är så svårt bara, att komma på vad jag vill äta. Jag slingrar mig och svarar svävande för att dra ut på betänketiden. När prestationsångesten till sist har hela mig i sitt grepp sträcker jag desperat ut en hand och kvider svultet: "Bara hämta något!". Håkan suckar lite och säger att det inte funkar så, han kan inte bara hämta saker och säga att jag ska äta dom. Och nej, det håller jag ju med om låter dumt. Så, jag tar mig i kragen och tvingar fram slumpade matord som curry och bananer och söt älsklingsananas och vips har han lämnat lägenheten i jakten på näring. Och nu kommer han snart hem igen och tittar på mig, som sitter här som ett svagt litet spöke framför datorn och konstaterar att jag visst inte hunnit duka. Nej, skakar jag. Men han blir inte arg, inte ens besviken, eftersom han vet vilken olidlig hunger vi snart lagt till handlingarna. Jag älskar när han utan att blinka låtsas ta mig på allvar. Och ja, jag är en fantastisk flickvän.

Snö i skorna.

2010-01-20T08:41:00.000+01:00

Svårt det här med bloggar, märker jag. Ska det kännas så här svårt inför varje nytt inlägg kommer detta projekt inte att bli långlivat, det lovar jag er. Som tur är misstänker jag att det kan bli lättare med tiden. Lite som med genande stigar i snön. Första pulsande gången är alltid värst. Och precis efteråt, när anklarna värker av smältvattnet, är det svårt att förstå var den dåliga idén kom ifrån. Men efter fyra fem sex gånger börjar det gå allt lättare, och efter tionde elfte tolfte gången är stigen så snygg och självklar att den känns som att den alltid funnits där. Och vardagen skulle aldrig bli komplett utan den. Ungefär så, mina vänner, hoppas jag att detta bloggande ska utveckla sig. Den där tolfte gången ska jag också komma ihåg att skänka en tacksam tanke till detta obekväma pionjärinlägg.

Så där ja, avklarat!